Utsikten från mitt sommartorp väcker barnaminnen. Hör bruset från bäcken med öringen. Ovanför skogsbacken med första blåsipporna, som mamma satte i en äggkopp. Åkern med lukten av jord och alla småkryp som kilade undan i betgallringen. Nyslagna dikesrenar med smultron mellan käringtand och styvmorsviol.
♦= klicka karta
Det som inte var idyll har åren filtrerat. Somrarna var alltid varmt kvalmiga. Vintrarna kalla med knarr i snön och frostnupna tår. Gäddorna under Hällungens blankis. I tussmörkret hördes dånet från råkarna. Färger, dofter, ljud. Allt kändes intensivare när man var barn.
Kanske är det därför jag så gärna läser böcker som skildrar barndomen, ofta förlängt med ett vilset inträde i vuxenheten. Än mer om innehållet knyter an till min egen verklighet på en gård. Denna trakt är rikligt begåvad med sådana författare.
En dryg halvmil norrut bor författaren Ellen Mattson. I Glädjestranden berättar hon om en flicka på en 1800-talsgård, som tycks vara Grötån ♦. En tonårsflicka upptäcker en mystisk familj i Sommarleken. Miljön är även den vid Hakefjorden – nära författarens uppväxt i Hällesdalen ♦, med postadress Svenshögen. Pappa Olle Mattson skrev ungdomsböcker, som Briggen Tre Liljor. Mest minns jag adventskalenderns Rulle på Rullseröd i TV med en bohuslänsk bondpojk, trulig som jag.
Döden som följeslagare
Sänkan går som en plöjd fåra genom landskapet, från söder till norr. Spekeröd och Ucklum, Hällungen, Bratteforsån ner till Ljungskile. Varför så mycket eftertänksam allvarslitteratur just här? Smittad av sanatoriet i Svenshögen ♦, som ett dödens väntrum? En gammelkristen bondbygd som krockar med nya tidens vanor? Vilset sökande till …? Ho vet.
Den nära litteraturen, geografiskt eller i våra sinnen, har mycket att ge. Ofta som här i en blandning.
Erland Svenungsson växte upp på Svenshögegården Kvatroneröd ♦, tre kilometer från Ellen Mattsons Branseröd och lika långt åt andra hållet till mitt Sågen. En generation tidigare hade vi blivit bönder men efter kriget bar sig inte småbruken. Sökaren Erland blev socionom, präst och terapeut. Och som den senaste i en rad böcker upphov till essäsamlingen Fjärilens Hemlighet. Sorgearbetet efter broderns död leder till minnesbilder från barndomen; mestadels ljusa även om prästsläktens Schartau sitter i väggarna.
Dokumentärfilmaren Carl Javér har slagit ner bopålarna vid Sågenstranden ♦. Med manus och regi visas i filmen Freia och Wannabeindianerna hur en fjortonåring slits mellan hippiemiljön i en alternativby ♦ (i Svenshögen) och kompisarna i Stenungsundsskolan, med mopeder och Facebook. Nästa år kommer hans långfilm Reconstructing Utøya, där fem unga överlevare försöker återskapa upplevelser. Varför leva när de andra dog?
Freia och Wannabeindianerna Trailer.
På sätt och vis är Freias berättelse en upprepning av kyrkfostrade Svenungssons trubbel i Ljungskileskolan.
Peter Apelgren från Komperöds ♦ tassemarker är Ucklums Jonas Gardell. Båda intellektuella komiker bakom det döljer sig ett allvar, om döden inte minst. Hans och hustru Anna Mannheimers ”Döden – andra sidan e ni klara?” drog stor publik som ville skratta åt allas våra dödsögonblick.
Apropå dödlig underhållning. Det kryllar av krimmisar i landskapets kustsamhällen. Skrivna av Ann Rosman i Marstrand, Skärhamns Romona Fransson, debutanten Katinka Bille på Flatön, Lennart Brohed i Lysekil, Anna Ihrén på Smögen, veteranen Gösta Unefäldt med Strömstadpoliserna – och så deckardrottningen framför andra, Camilla Läckberg i Fjällbacka. Ofta är de bättre som marknadsförare än skribenter.
I socknarna runt Svenshögen förläggs inga detektivromaner. Där får man nog av litterär dödlighet ändå tycks det.
I grannskapet till sanatoriet ♦ med TBC-patienter och polskor från koncentrationslägren fanns döden nära inpå. Morfar och mina föräldrar dog där då sjukhuset blev kronikerhem. Besöken återkallade minnen av eter och ekot från samtal långt bort, som hördes ända till doktorns väntkorridor. Cancern kunde vara plågsam men det vilade en slags frid i sjuksalen. Mor och far kände biträdena från tidigare. Genom fönstret sågs Hällungen sträcka sig bort mot Sågen. Just så vill jag avsluta mina dagar.
Ellen Mattson invaldes 2019 i Svenska Akademien på stolen som Jayne Svenungsson från Hjärtum lämnat. Som kolumnist i GöteborgsPostan skrev Mattson:
”Häromdagen åkte jag tåg frånLjungskile till Göteborg och lyssnade på samtalet mellan en farmor och hennes barnbarn på andra sidan gången. Vi passerade just Svenshögen och hon berättade för pojken som var i sextonårsåldern om sanatoriet och om dispensären dit hon fick komma för tuberkulosundersökning när hon gick i skolan. Vad är tuberkulos? frågade han och fick en liten föreläsning om kaverner, blodstörtning och död”.
Religiösa brottarna
Sanatoriets patientförening gav ut jultidningen Hällungen med en blandning av lokalt stoff och noveller från kända författare, som Wilhelm Moberg och Harry Martinsson. Kanske också Pär Lagerkvist för sådana tidningar var en födkrok. Han gifte sig med en konstnärsänka från Uddevalla och bodde tidvis i Fiskebäckskil och sedan på Tjörn.
Min svensklärare Rune Ekre fick mig att läsa Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Seg och tråkig tycktes den tills jag sögs in i stämningarna hos ett barn, lågmält som hos författarna runt Svenshögen. Lukterna sitter i än; med ångloksröken på järnvägsstationen och ängsblomstren på väg till mormor. Bokens Anders fruktar att hon och andra kära i familjen ska dö. Dödsångesten fick Lagerkvist att vackla mellan hemmets småländska gammelkristlighet och ett urvattnat tvivel, fast inte till riktigt vad.
Ekre, själv bondson från småländska bibelbältet, höll sövande morgonböner i Lilla Edets realskoleaula. Paret Ekre bosatte sig senare på gården Berg ♦ i Svenshögen. I en mängd skrifter för Rune Ekre oss in i kyrkor och färder i medeltidens mystiska värld.
Det sitter en melankolisk Lagerkvist i Erland Svenungsson. Redan i boken Orkidébarn’s först rader med bryggan nedanför sanatoriet:
”Bryggan lyser i det starka förmiddagsljuset. Sjön ligger spegelblank. Bar när fiskarna simmar upp och nosar på ytan blir det en ring på vattnet. Ringen blir större tills den försvinner i stillheten”.
Barnaminnena från naturen blandas i detta facit i en kamp med sig själv. Som också Eskil Franck från samma släkt gör, fast mer som ett uppbrott från sitt schartauanska arv.
”Härmed avsäger jag mig prästämbetet i Svenska kyrkan”. Efter år av tvivel sätter Franck med de orden punkt för en kyrklig karriär, där han några år tidigare var påtänkt som ärkebiskop.
Kampen med känslofattiga Schartauarvet, fyllt av synd och skam, lyfts fram i existentiella självbiografin Giv mig min son, ditt hjärta. Utanpå pärmen syns lille Eskil med sin älskade far Gerhard – i Henrik Schartaus anda kyrkoherde i Uddevalla. I stolen farfar Ernst Franck, än mer bokstavstrogen prost i Ödsmål ♦ och predikare på Svenshögens sanatorium.
Stillsamt berättar Eskil om tvivel som har ett pris. Flög verkligen Jesus till himlen på riktigt? Eller är det ett verktyg för en existentiell insikt?
Fler än barn i traktens patriarkala prästhem har fått betala för trosresor. För filosofiprofessorn Pontus Wikner, uppväxt i ett dragigt torp ♦ nära Munkedal, blev grubbleriet ett livslångt lidande.
Svenungsson och Franck sticker ut med att vara prällar som tänker. De sitter inne i kyrkan där det skaver här och var. Jag springer okristet utanför och kikar nyfiket in. Gluttar på nätet i församlingsbladen för Ucklum och Grinneröd/Ljung. Mycket kaffe och kanelbulle. Samvaron må vara viktig men nog är bladen väl fattiga i anden, i varje fall jämfört med bygdens författare.
Svavelos och hugsvalelse
Konstiga tankar drev fiskaren Olof Henrik Larsson bort från ärkereligiösa Grundsund på Skaftö ♦. Som omvänd sjökapten predikade han i en egen kyrka i Chicago för att sedan frälsa Dalabönder till ett påvert liv i Palestina. Larsson gick till litterära historien som Hellgum i Selma Lagerlöfs Jerusalemfararna.
”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande”. Trosbekännelsen ympades in i skolbänken.
Även om jag snällt betalar kyrkskatten tror jag inte på Gud Fader, var existens är lika vansklig att bevisa som motsatsen. Eller för att citera troende rabulisten Peter Apelgren: Att säga att det inte finns någonting på andra sidan är mer förmätet än att säga att det finns någonting.
Livet efter detta må vara en bra affärsidé religiöst men för mig begränsas det till att ge näring till träd i en minneslund. Utantillpsalmerna och katekesens ”Vad är det” rann av fort. Kyrkoherde Sune Johnsons ”fjärde och sista” i utläggningen från predikstolen kändes som en lättnad. Mitt föräldrahem anpassade sig till bygdens seder men var inte påtagligt religiöst.
Sekterism och det dogmatiska undantaget så ser jag det ljusa i det svarta schartauanska. Prästen och hans närmaste såg till att Ucklum fick landskapets första spannmålsmagasin till gagn i nödåren. De bör tackas för byskolorna jag gick i. Fliten var en hyllad dygd som bidrog till att ta bygden ur fattigdomen. På 1800-talet fyllde kvinnorna kyrkorna för att höra fördömandet av superiet, som var landskapets plåga. Farfar nyktrade till och blev stolt kyrkvärd. Morfar läste bibeln och grät för att lindra sin skröplighet.
Kyrkoherde Tord Nordbloms attityd i Frimodig kyrka till kvinnopräster och homosexuella går inte att förlika sig med. Å andra sidan gömde han flyktingar för polisen i Ucklums kyrka ♦. Tillsammans med en dotter i kurdfamiljen, Evin Demir, berättar Nordblom om händelsen i boken Andrum i Ucklum. Sanatoriet, nu flyktingförläggning, satte än en gång sin prägel på folket i bygden.
Obedd tömde Nordblom dunkarna med hemgjort hos min nergångne släkting och for sedan flera vändor med honom till alkokliniken i Göteborg. Vad är viktigast, att bedöma en person efter vad han säger eller efter hans handlingar? Vi beundrar Torgny Segerstedt och Martin Luther King, men privatmoraliskt var de riktiga skitstövlar.
Författarna runt Svenshögen kanske inte har svaren. Men som gympa för en inre hugsvalelse är de viktiga. Gammelbibliska ordet hugsvala ger en poetisk innebörd för tröst; något som sticker fram i bygdens litteratur.
Ur Nils Ferlins Får jag lämna några blommor: Där våra kära döde bo; hugsvalelse och sällsam ro; i aftonskimrets flöden; omstråla våra öden.
Handlare Abels bibliotek
Så sent som runt 1950 tragglades katekesen i skolorna. Gummor i svarta hucklen gav långa svar på Luthers vadärdet i husförhören. I kyrkan kyrktogs kvinnor för att renas från en skamlig barnafödsel. Den som stod lik hedrades med en granrisströdd uppfart omgiven av två granar med brutna toppar.
Sockenborna var mer schartauaner än nitiska svartrockar som Lar Johan Nyblom och Sune Jonsson påstods det. Att läsa världsliga romaner var länge en styggelse, som hindrade fliten och kanske spädde på osedligheten.
Den hindrade inte att Abel Kalin under första världskriget öppnade ett lånebibliotek i ett rum bakom lanthandeln nedanför missionshuset vid riksvägen.
Handlaren skrev gärna dikter. Under vandringarna på jakt efter fornminnen såg han sig i en inre syn predika kultur för menigheten. Liten i strumplästen men en stor man i bygden.
Hyllorna fylldes så småningom med 1 300 böcker. Där kunde man hitta böcker som Den röda liljan av Anatole France och Zolas Krogen. Likaså det senaste i svenska litteraturen, med författare som Lars Ahlin. Handelsresande fick lägga en slant i bibliotekets sparbössa, annars blev det ingen order. Biblioteket fanns ännu på 1950-talet men sedan tog kommunen över.
Kärlekens höga visa
Mitt livs skyddsnät hänger i några spikar: hälsan, engagemanget, några få vänner, barnen med barnbarnen, rik barndom nära naturen och hustruns kärlek som tinat mitt inre. Är lyckligt lottad. Men skulle en eller annan spik släppa gäller det att de andra sitter som de ska. Kanske är det därför som jag fängslas av barnaåren och kärleken som syns i flera av Svenshögeförfattarnas alster. Som hugsvalelse.
Till exempel den spröda förälskelsen, besvarad eller inte besvarad, hos Ellen Mattson, Cecilia Wallin och i Carl Javérs film Alla hittar kärlek utom jag.
Att för sitt samvetes skullhttps://goo.gl/maps/Qp7uc6XVdVm ta avstånd från en ärvd tro och inte förlora kontakten med nära och kära. Det dilemmat syns hos Svenungsson och Franck, båda ömsint bundna till sina föräldrar.
I Ljungskile ♦ en knapp mil norr om Svenshögen har miljöaposteln Stefan Edman författat en mängd böcker om jordens förgänglighet. Han morgonmediterar här i Svenska kyrkans seminarium på Bokmässan. (Bygden en vagga för kulturen? Bertil Falck var verksam på petrokemin i Ödsmål innan han startade Bok & Bibliotek).
Stefan lyfter fram närheten till sin far Gunnar Edman, även han en flitig författare i Ljungskile. Först med Gunnars barnbok Emil i mystiska huset inspirerad av uppväxten i Marstrand. Sedan en räcka böcker med kristet präglad livsåskådning. Och strax före sin död boken Barnet buret bär den vuxne. En smula svårtillgänglig som mycket annat i Edmans produktion. Men den förstår som upplevt känslan att ta ett nyfött barn mot bröstet. Det djuplodande förklarar att Gunnar Edman var nära vän med nobelpristagarna Harry Martinsson och Tomas Tranströmer.
Livet som pälsjägare i Kanada fick Harry Macfie att skriva indianböcker och bygga kanadensare i Lyckorna ♦. I ett liv efter detta överlever han i Ljungskilerevyn, med doft av whiskey och T-sprit.
Efternamnet har Macfie lånat ut till folkkära figuren i Saltö – i regi av Carin Mannheimer, mor till Anna. För sin trassliga kärleksrelation skull lät Viveca Lärn avliva Per Myrbergs rollfigur med en hjärtinfarkt. Mac Fies och kanske hennes egen då hon skrev Saltöböcker i Myckleby på andra sidan Hakefjorden.
Lärns egen släktsaga är som klippt ur hennes böcker. 1860, på väg till en förlist spanjor vid Käringön räddade tullserganten Abraham Gustaf Bildt ur vågorna den vackra fiskardottern Sofia från Fiskebäckskil. Som hans piga blev hon med barn och flyttade till Ammanäs ♦ när Ljungskile. Bildt med sex barn följde efter till grannsocknen. Adliga släkten Bildt bromsade länge hans skilsmässa och giftermål med Sofia. När Abraham dog förbjöds han ligga i Bildtsläktens gravhägn i Morlanda. Han göms utan gravsten på Ljungs kyrkogård ♦.
Paret Bildts andra oäktfödda dotter Elida gifte sig med sjökaptenen Lars Larsson Lärn i Ljungskile där de fick två söner: Göteborgsjournalisterna Ferdinand och Hubert Lärn, pappa till Viveca.
Relationer i Ucklum
Intoleransen var värre förr då man i bygden var mer beroende av varandra. Prästen och psalmförfattaren Lars Johan Nyblom i Ucklum försummade inte tillfällen att ge socknens frikyrkliga tjuvnyp. Han skrev i födelseboken om nyfödde Henry i Svenshögen: OBS Förestående “dop” anser undertecknad sakna sakramental kraft och betydelse. Uppgifves vara döpt av lekman den 19 januari 1897.
Författaren Eva Sanner har slagit sig ner i Huveröd ♦, på andra sidan dalen sett från vårt sommartorp. I denna bondebygd är hon en främmande fågel för hon kallar sig psykosyntesterapeut som mixar psykologi med andlighet och naturnära. Egentligen likt en gammelmormors klokhet i släkten, fast i ny förpackning.
Huverödslandskapet är som livet självt, med bergshöjder och en dal skuren av istidsälven. Utan mitt livs dalgångar med skilsmässa och ensamhet hade jag inte som nu tackat kärleken för det goda i tillvaron.
Journalisten Sanner har chefat för tidningen Hälsa. Hon skriver böcker som Kärlek – en handbok och senast Passionskoden i samma ärende. Hur leva passionerat i en relation avslöjar hon på Bokmässan i Göteborg. Inte om livets ändpunkter barndomen och döden som hos kollegorna i trakten utan om transportsträckan där emellan.
Konstnären Peter Apelgren, med arbetarbakgrund i Ucklum, har smak för hummer och goda viner. Anna Mannheimer framhäver proletära vanor som döljer att hon kommer från en av Göteborgs rikaste familjer. Det omaka paret har gjort succé med allvarliga relationsspexet Gift, med Annas bok Mitt liv som gift som uppföljning.
Kommer publiken ihåg författaren Olle Länsberg så är det för boken och manus till filmen Käre John. Kärleksmötet mellan Jarl Kulle och Christina Schollin sågs av en dryg miljon
biobesökare enbart i Sverige.
Två av hans böcker, Barnatro och Skilsmässa, bygger på en trasslig barndom – med avbrott för en lycklig tid i Ucklum. Länsberg är så glömd att hans bok Skilsmässa från 1960 inte ens finns på Stenungsunds biblotek. Däremot hittar man Barnatro, utgiven 1950. Den står på hyllan tillsammans med Adamssonböckerna och hans böcker från 40-talet, Restaurant Intim och Rallarna.
Olle, bokens Georg, slits mellan pappan länkad till ett känslokallt pastorshem i Uddevalla och mamma Elma (Olga), som försöker ordna livet efter separationen. Trygghet får Olle och syskonen hos de troende morföräldrarna Simon och Maria (Petrus och Malott) på gården Tjurbacken ♦ i Ucklums dalgång ner mot Spekeröd.
/ Av Ingemar Lindmark
Läs även: Djupsinniga kulturbärare i jämmerdalen mellan Spekeröd och Ljungskile.
Magasin Hällungen 
Tack för denna MYCKET intressanta och givande upplysande läsning; är stum av beundran inför de/den som sammanställt all denna viktiga fakta-som fick mig att hitta tillbaka till mina rötter.
GillaGilla