2000 kom till medeltidsdagen på Hunehals 12 juli 2014. Riddarspel och resultatet från årets utgrävning, lockade. Fast de kunde bara se några uppstickande stenar som antydde den gamla sjörövarborgen. Se hemsida, presentation.

Fornforskarna kunde berätta desto mer. Murar runt borggården har grävts fram. Tegelrester antyder placeringen av det tornet som användes för spaning utöver fjorden. Man fann också pilspetsar och sporrar, som är minnen från misslyckade belägringar av borgen. Uppgrävda myntet harkanske präglats i borgens falskmyntarverkstad.

Så här såg kanske borgen Hunehals ut runt 1290 om man får tro bilden som här är speglad från Kungsbackas turistguide:

Spännande vandring
Far från Kungsbacka söderut på gamla E6. Google maps. Ta av till vänster efter Rolfsån och kör ända ner till havet. På medeltiden låg parkeringsplatsen under vatten, en naturlig vallgrav mellan de två kullarna. Idag går man torrskodd längs den forna strandkanten.

Fortsättningen på viken där svanarna beter bildade då en vallgrav omgärdad av palissader. Mellan de två holmarna tog mans sig över en vindbrygga.

Man ser spår av körvägen upp toppen, eftersom gräset gror sämre där. Stenläggningen under ses tydligt i teckningen hämtad ur Hallandia Antiqua et Hodierna från 1600-talet.

Skeppen lade till vid Hunehals klippor mot väster.

Klipporna ut mot havet gav bra tillägg för sjörövarskeppen och de Hansakoggar man kapat på Kattegatt.

Från borgen norrut såg man  halvön Onsala, Odens sal, med fornborgarna där man länge sökte skydd mot sjörövare.

Dammen som samlade regnvattnet finns kvar.

In mot Kungsbacka breder slätten ut sig. Förr i tiden gav strandängarna gott bete för oxarna. Längre in sträckte sig åkrar som göddes med tång. Inåt land sandig mark som i sen tid blev fruktbar med lera från märgelgravar.

Allmogen, ända från sjön Lyngnern och Västergötland, skeppade ut sina produkter på Rolfsån till marknadsplatsen nedanför Hunehals (se svanarna på bilden). Ull, smör och hudar byttes mot sill  –  och kanske också kläde från en rövat skepp. Tull från handeln gav klirr i borgens kassakista.

Borgen med tegeltornet låg här högst upp på kullen.

Uppstickande stenar från murarna och tegelrester från utgrävningen är det enda som syns av borgen.

För greve Jacob av Halland var platsen perfekt för att klämma bönderna på tull och dagsverken för att resa murar och pallisader. Visserligen på kyrkans mark men biskop i Lund var av Hvidesläkt och brydde sig inte.

Släkt med rovriddarna? Och kungarna?

På Hunehals känns vittring av de medeltida maktkamperna i Norden. De tre nordiska kungarna var i luven på varandra efter principen två slår den tredje. De hade även fullt upp inrikes med släktingar och andra högvälborna, där Hunehals på sin tid var en bricka i maktspelet.

Fler videos om Hunehals.

Inte så få med halländska rötter räknar anor till greve Jakob av som byggde borgen runt 1289. Där fångades riddaren Rane Jonsen Rani in för stegling och halshuggning i Roskilde. Han är anfader till åtskilliga bohusläningar, främst från Orust och Tjörn.  Det gäller också hans svärfar, den ökände sjörövaren Alv Erlingson från Tönsberg, som togs av daga på liknande sätt i Helsingborg. (Ättlingar till familjen Munk på Kärreberg i Stala räknar anor till både Rane Jonsen och Stig Andersen: namn /träd ättlingar, antavla)

Förstora tavlan med Ctrl +.

Jacob hade tillsammans med marsken Stieg Andersen lett de danska trupper som hjälpte Magnus Ladulås att segra över sin bror, kung Valdemar, i slaget vid Hova 1275. Magnus problem var att han inte kunde betala de 6000 mark han lånat av Erik Klipping. Danskarna härjade därför i Småland och Västergötland – tills de överrumplades av svenska ryttare ledda av danske riddaren Peder Porse. Svenska segern inträffade i slaget vid Ettak kungsgård nära Skara 1277. Strax efter får Porse Lödöse slott som pant för lånet.

Se kunglig släkttavla.

Valdemar Sejrs syster Rikissa fick många barn med svenske kungen Erik Knutsson. Två var Erik Läspe och Halte och Ingeborg gift med Birger Jarl. Rikissa är anmoder till många svenskar, till exempel släkten i Forstena vid Hunneberg. Släktforskare på Tjörn har våghalsat länkat anor till denna släkt. (Exempel på sådan vågad antavla med start från Myggenäs, Valla, Tjörn)

Kungamord. Och justitiemord?

Upprinnelsen i de danska och nordiska striderna finner man bland barnen till Valdemar Sejr, kung av Danmark 1202-1241. Hans följdes på tronen av Erik Plogpenning. Hans bror Abel, hertig i Schleswig, såg till att Erik avlivades 1250 och själv blev kung i två år då tredje brodern, Christoffer tog över.

Erik Plogpenning lät sin dotter Sofia ingå äktenskap med Birger Jarls son Valdemar, senare kung som avpolletterades av brodern Magnus Ladulås. Sofias syster Ingeborg gifte sig med Magnus Lagaböter i Norge.

Att danskarna tjuvhöll på Ingeborgs arv, stora jordagods, sådde frön till de dansk-norska konflikterna. Vis av skadan såg Christoffers viljestarka  änkedrottning Margareta Sambiria (Erik Klippings förmyndare) till att Erik Plogpennings döttrar Jutta och Agnes sattes i kloster.

Hunehals historia tar sin början i Finderup lada nära Viborg söder om Limfjorden. En stormig novembernatt 1286 tar kung Erik Klipping skydd i ladan. Där väcks de av maskerade män som tränger in och dräper Klipping med 56 stick. Det blev startskottet för de nordiska Krig som blev följden.

Tolvårige sonen Erik Menved utsågs till ny kung. Änkedrottning Agnes och riksföreståndaren hertig Valdemar styrde över förmyndarregringen som  rannsakade deskyldiga på Herredagen i Viborg 1287. Väpnaren Arwed Bengtsen anklagades för ha deltagit i mordet i Finderup lada. De andra åtta adelsmänen beskyldes för delaktiget, främst väpnaren Rane Nielsen som i visorna påstods ha öppnat porten för de maskerade attentatsmännen. Alla nio dömdes fredlösa förlustiga sin egendom. Fast då hade de rean flytt till Norge där kung Erik Prästhatare gav dem riddarstatus och skydd i borgen Ragnhildsholmen vid Kungahälla.

Läs om deras härjningar från Kungahälla. Stieg Andersen förskansade sig 1289 på ön Hjelm öster om Aarhus. Greve Jakob ville inte vara sämre utan befäste  Hunehals, centralt beläget i hertigdömet. Platsen låg bra till för röveri ut mot Läsö och söderut i Kattegatt.

Mest aktuella i detta sammanhang är:

• Jacob Nielsen. 1246c-1309c greve av Norra Halland. Byggde med start 1289 fästena Hunehals och Varberg. Morfars far var Valdemar Sejr. Bördsmässigt var Jacob främste av de fredlösa.
• Stieg Andersen Hvide. 1240c-1293. Riksmarsk (militär ÖB). Stor jordägare i Danmark. Residerade som fredlös på ön Hjelm öster om Aarhus från 1289. Militär strateg, ledde de fredlösa.
• Rane Jonsen. 1254-1295. Väpnare, kungens kammarmäster (sekreterare), fångad på Hunehals (?) och steglad i Roskilde 1294. Jordägare på Själland. Av Hvidesläkt. Inte så få västkustbor, från Orust och Tjörn främst, kan räkna denna Rane som anfader.
• Peder Porse. Död före 1295. Norsk riddare 1287. Förmodligen Hvidesläkt. Morfar till Knut Porse, gift med änkedrottning Ingeborg på Varberg..
• Arwed Bengtsen. Väpnare. I svensk sold besegrade han danskarna i slaget vid Ettak. För en skuld fångade han svenske kungen och tvingades till Lödöse slott som pant.  Jordägare i Halland och Västergötland. För stråtröveri dödades han 1288 av bönder i Gödestad nära Varberg

Mordgåta

Visserligen mötte Erik Klipping opposition från den danska högadeln. Ryktet att kungen förgripit sig på Stieg Andersens hustru (när denna slogs i slaget vid Hova i Västergötland) kan vara sant. Men å andra sidan gynnade kungen de stormän som anklagades för mordet. Jacob Nielsen fick tillträda grevskapet Norra Halland 1283. Avsaknaden av motiv har fött misstankar om en konspiration.

Strax efter mordet utnämndes Valdemar Eriksen till riksföreståndare i förmyndarregeringen för omyndige Erik Menved. Valdemar var sonson till kung Abel och såg sig har lika stor rätt till tronen som Erik Menved. Var Valdemar, hertig av Sönderjylland, anstiftare till mordet? Historieskrivarna vet inte. Han hade säkert goda skäl att försvaga representanter för  Erik Klippings maktsfär, särskilt om de ingick i Hvidesläkten.

Kampanjen 1289

När de fredlösa dök upp i Tönsberg togs de emot med öppna armar av kung Erik Prästhatare. Mor Ingeborgs arvl efter morfar Erik Plogpenning, de stora gårdarna, var infrusna i Danmark. Erik ville expandera söderut för att komma åt Hansan, som med en spannmålsembargo i Kattegatt försökt  svälta ut landet. Erik Prästhatarens baron Alv Erlingsen hade å andra sidan kapat tyska skepp i Kattegatt.  Konflikten gällde Hansans tillgång till norska städer.

Dubbades till norska riddare fick de fredlösa överta Ragnhildsholmen.  I juli 1289
seglade norska flottan ledd av Erik Prästhatare  in i Öresund. De fredlösa, ledda av Stieg Andersen deltog för vill åt sina beslagtagna egendomarna. Helsingör brändes. Köpenhamn hotads. Marknaden i Skanör / Falsterbo hemsökes också. Borgen Stegeborg, som Wislav av Rugen ägde på ön Mön, belägrades utan framgång. Stormännen tröttar på den dåliga krigslyckan och flottan återvänder till Norge.

Stieg Andersen  brände städer på Falster. Sedan gick han genom Stora Bält och tog ön Hjelm, som han befäste runt tre borgar uppe på kullen. Även greve Jacob drog igång borgbyggen på Hunehals och Varberg. För visa av kampanjen insåg de behovet av stödjepunkter i krigföringen.

Följande två somrar härjade de längs Jylland, lite lamare för Erik Prästhatare rustade för krig mot Skottland.

Sin tids Hells Angels

I oktober 1288 halshöggs Arvid Bengtsen och tio ryttare i Gödestad utanför Varberg. Orsaken var stråtröveri. Men allmogen kan också ha retat sig på beskattning som de fredlösa behövde, i sinom tid för att bygga borgarna  Hunehals och Varberg. Byggena verkar ha kommit igång 1289.

Hunehals : fler videos

Borgarna behövdes av flera skäl. Ett var att mäktiga änkedrottning Agnes hade allierat sig med Magnus Ladulås. I ett storstilat möte mellan de två i Falkenberg 1288 förmäldes Agnes son Erik Menved med Magnus dotter Ingeborg. Prinsessan Märsta, syster till Menved, giftes samman med Ingeborgs bror Birger i samma Falkenbergstraktat.

Hunehals byggdes på kyrkans mark, utan invändning för nye biskopen Jens Grand i Lund var av Hvidesläkt.

Samtidigt skapade de fredlösas ledare, Stieg Andersen, ett minirike med tre borgar på ön Hjelm. Med utgångspunkt från Hjelm och Varberg/Hunehals täckte pirateterna samma stråk som färjorna mellan Varberg och Grenå på Jylland. Danska, tyska och frisiska skepp kapades. Besättningarna överlevde knappast, varorna såldes och fort byggdes av skeppsvirket. Det pågick livlig aktivitet på Hjelms och Hunehals bryggor.

Byggenskapen och de fredlösas härjningar  1290 och framåt krävde kapital. Därför kidnappade de  myntmästare i Danmark, som tvingades arbeta på Hjelms falskmynteri. Arkeologerna har påön hittat 350 kopparmynt. För att få mynten att likna kungens, som innehöll tio procent silver, doppades de falska i en ammoniakblandning gjord på urin. En filial till falskmynteriet lär ha funnits på Hunehals. Kanske myntet som grävdes fram 2014 ett sådant mynt.

1293- : Trängd Erik Menved attackerar de fredlösa

Sommaren 1293 spred de fredlösa och skepp under hertig Håkon Hålägg skräck runt Lilla Bält. Hans bror,kung  Erik Prästhatare, höll kvar norska flottan i Göta älv. Strax efter dog Stieg Andersen en naturlig död på Hjelm. Utan sin militäre strateg utgjorde de fredlösa inte samma hot.

Å andra sidan förlorade danske kungen  greppet över  landskapen öster om Öresund och Kattegatt.  Norra Halland under greve Jacob var i praktiken norskt. Erik Knutsson,hertig över Södra Halland (och  ättling till Valdemar Sejr även han) sällade sig till kungens fiender. Så gjorde även  Jens Grand, som inte bara var ärkebiskop i Lund utan också stor jordägare i Skåne. Hoten fanns också från söder, främst från hertig Valdemar i Sönderjylland. Ett tvåfrontskrig var under uppsegling på Jylland.

Anfall är bästa försvar resonerade Erik Menved. Tidigt nästa vår, innan norrmännen fick ut sin flotta, lyckades kung Erik Menved mobilisera trupper i Skåne – trots motstånd från Jens Grand  och andra skåningar. De terroriserade nordhallänningarna men lyckades inte inta Hunehals.

Det kan ha varit vid denna belägring av Hunehals som Rane Jonsen fångades och sedan efter pinliga förhör steglades till döds i Roskilde. Stieg Andersen och Peder Porse var döda. Ärkebiskop Jens Grand fängslades under den danska invasionen. De fredlösa blev färre och förlorade inflytande.

Dansken fortsatte med att bränna gårdarna på Hisingen. Fast Ragnhildsholmen vågade de sig inte på för där låg norska flottan. Styrkorna leddes av  furst Wislaw II av Rügen, hämdlysten sedan de fredlösa anföll hans borgar 1289. (Wislaw hade varit Erik Menveds förmyndare och dog i Oslo 1302 hos sin dotter Eufemia och gemålen kung Håkon V Hålägg).

Försåtlig fred

1295 rustade Norge för nytt anfall i norra Jylland. Valdemar i Sönderjylland stod med 1500 tyska ryttare och svenner beredda att gå in i Jylland från söder. Risken för tvåfrontskrig tvingade Erik Menved till förhandling i Hindsgavel på Fyn. De fredlösa fick tillbaka de danska jordagodsen bara de inte visade sig vi hovet. Erik Prästhatera och brodern Håkon gavs arvet som mor Ingeborg krävt efter sin far Plogpenning. Dessutom fick de behålla borgarna Hjelm och Hunehals

Uppgörelsen konfirmerades på Fyn 1296 med ett tvåårigt stilleståndsavtal.  Medan greve Jacob var där gav danska stormän hans son Niels Jocobsen, kommendant på Hunehals, fri lejd till Ås kloster vid Viskans utlopp. Med sig hade de tre väpnare och ett antal svenner. Under festmåltiden dräptes sex man och de andra fängslades. Klosterbröder och stormän tågade sedan med sin gisslan till ett tillbommat Hunehals. Listen misslyckades så förrädarna  plågade i stället traktens bönder. Niels Jacobsen och hans riddare fick betala dryga lösensummor för att bli fria. Sveket i Å ledde till att striderna fortsatte och de fredlösas antal minskade ytterligare.

Greve Jacobs exit från Hunehals

Norges kung Erik Prästhatare dog 1299. Han ersattes av brodern Håkon V Hålägg, som samma år gifte sig med Eufemia. Hon var dotter eller fosterdotter till Wizlaw II av Rügen, tyske fursten som anföll Hunehals 1294. Greve Jacobs situation försämrades. Årsskiftet1304/1305 ryckte en dansk här under Erik Menved in i Norra Halland och belägrade Hunehals.

Erik Menved fick åter grepp på östra landsdelen när sydhallands hertig dog och ärkebiskop Jens Grand jagades iväg från Skåne. Danske kungen lierade sig med svenska kollegan kungen Birger Magnusson. Menved fick då äkta Birgers syster Ingeborg Magnusdotter. De få fredlösa som fortfarande levde dömdes till fortsatt fredlöshet av ett Danehof i Helsingborg.

Isolerad och pantsatt tvingades greve Jacob att överlämna grevskapet och Hunehals till kung Håkon 1305. I freden samma år mellan danska och norska kungarna fastställdes Norra Halland som norskt territorium. Håkon Hålägg stödde kung Birgers bror Erik, med löfte om giftermål med norska prinsessan Ingeborg. Hon och underförstått tilltänkte svärsonen fick som förläning Bohuslän och Norra Halland, inklusive borgarna Hunehals och Varberg.

Det skar sig mellan Håkon och svärsonen Erik på Ragnhildsholmen. Förlovningen med Ingeborg bröts och greve Jacob fick äran att bygga fästet på Bagaholmen.

Hunehals centralt i ett medeltida schack

Striderna visade för det mesta att att bondehärar var underlägsna beridna trupper. Dessa tog skydd i de många nya borgarna och terroriserade därifrån omgivningen. Löpare och springare gjorde så att säga snabba utfall från kung och torn. Bönderna offrades men strategi för större militära operationer saknades.

Stormännens makt ökade gentemot kungen och blev en plåga för bönderna som nu beskattades som ersättningen för den tidigare ledungen.

Innan man fick kanoner och krut var det svårt att inte borgarna. Gammeldags belägringsmaskiner var för tunga att släpas i nordisk terräng. Vikingarna var överlägsna i sjöstrid men sådan förekom knappast längre. Kamperna avgjordes på land. Flottans skepp använder för att snabbt flytta på trupper och förnödenheter. Norska långskepp roddes snabbt i grunda vatten och var effektiva för kapning. Fast koggarna tog större last, för hästar bland annat.

Medeltidens städer växte och krävde sjöfart och handel för sin försörjning. Marknadsplatserna, beskattningsbara för makthavare, expanderade runt Öresund och Kattegatt. Hunehals låg bra till för egna handeln och för att störa fiendens.

Norrmännens krigståg riktades sig mot danska handelsplatser som Skanör. Dit kom Hansan med tyskt  salt och hade sedan salt sill med sig hem. Frågan var vem som skulle transportera den fisk som torkades i nordnorge, Hansan eller norrmännen själva. Därför blev fästen med hamnar – som Hunehals, och Varberg – under denna tid viktiga stödjepunkter.

Svenskt smör, skogsprodukter och järn  efterfrågades alltmer. Göta älv med fästen som Lödöse och Kungahälla, fick efter sekelskiftet ökad vikt i nordiska storpolitiken.

Halland före digerdöden
Hertig Erik formade i ett avtal 1315 sitt västsvenska minirike för sig och sina arvingar. Där ingick Västergötand, Värmland, Småland delvis, Nordhalland med slotten i Hunehals, Varberg och Axevall. Bohuslän ägde han redan. Hunehals och Axevall fick gemålen Ingeborg som morgongåva.

Större bild

Kung Birger låste in sina bröder Valdemar och Erik till en för tidig död på Nyköpingshus. Eriks änka Ingeborg styrde över Norra Halland från Varbergs slott -där hon fostrade sonen Magnus Eriksson. Han blev som treåring 1319 kung över Sverige och Norge, för Ingeborg var dotter till kung Håkon Hålägg som dog 1319.

Gunstlingarna på Varberg försvagade hennes ställning i riket. En var Knut Porse Knut Porse (brorson till fredlöse Peder Porse). Paret startade en misslyckad erövring av Skåne 1322. Tyska alliansen sprack nämligen trots att Ingeborg gifte bort hennes och Eriks dotter Eufemia med Albrekt av Mecklenburg. (deras son Albrekt var svensk kung 1364 tills han burades in av drottning Margareta 1384).

Svenska riksrådet drog in hertiginnan Ingeborgs förläningar och stormade Hunehals 1326, som då faller i historisk glömska.

Ingeborg behåller Varberg och Peder Porse blir hertig över sydhalland och senare Estland, som belöning för inblandning i danska kungastriden kring Chistoffer II, pappa till Valdemar Atterdag och farfar till drottning Margareta.

Ingeborgs och Porses två söner dog digerdöden 1350. Ingeborg ärvde då hertigdömet Halland.