Historisk reportagE dramatiserad på dokumenterade händelser och miljöer

Mörkret ligger tungt över Idefjorden. Någonstans ute mot Skagerack väntar de stora spritfartygen. När en motorbåt sätter kurs mot land finns hundratals 1o-literskannor i lasten. På stigen ovanför fjorden går tullaren sin ensamma patrull. Norge har förbjudit spriten – och just därför har spriten aldrig varit mer närvarande.

Norra Bohuslän, början av 1920-talet.

Det är lätt att i efterhand se spritsmugglingen som en romantisk berättelse om snabba båtar, djärva smugglarkungar och katter-och-råttor-lekar med tullen. Men för människorna längs gränsen var den något betydligt mer påtagligt. Den förändrade hamnarna, nätterna och vardagen. Den drog in fiskare, handelsmän, sjömän och småfolk i en ekonomi där en tiolitersdunk kunde vara värd mer än många dagars arbete.

Förbudet som gjorde gränsen till en guldgruva

Norge införde alkoholförbud 1916. Förbudet omfattade först hetvin och brännvin och förändrades senare, men brännvinsförbudet bestod till 1927. Sverige gick inte lika långt. Här infördes motbok och ransonering, men spriten försvann inte ur det svenska samhället. Skillnaden mellan de båda länderna skapade en marknad. En törstig kundkrets fanns bara några fjärdar bort.

Under 1923 nådde smugglingen en kulmen. Enligt den historiska genomgång som Anders Gustavsson redovisar passerade omkring två och en halv miljon liter sprit via Strömstad under bara nio månader. Staden och farvattnen utanför blev en knutpunkt för en internationell trafik med svenska, norska, danska och tyska fartyg.

Strömstad var plötsligt inte bara en liten gränsstad. Smugglarna satte sin prägel på gator, hotell och kaféer. En samtida reporter skrev att staden i det närmaste dominerades av smugglarna.

Strömstad – spritflottans hamn

De stora fartygen kom med last från framför allt Tyskland och Danmark. På internationellt vatten stod de utom svensk myndighets direkta räckvidd. Mindre båtar kunde däremot använda Strömstad som hamn och bas.

Här uppstod en märklig situation. Fartygen kunde ligga under tullens vaksamma ögon så länge lasten inte fördes iland olagligt. Spriten kontrollerades och förseglades. Men när båtarna åter gick utanför svenskt territorialvatten kunde förseglingarna brytas – och affärerna fortsätta.

Ute vid Grisbådarna väntade nästa steg. Där, bland grunda vatten och goda ankringsplatser, flyttades lasten över till mindre båtar. Sedan gick färden mot Norge.

På hotellen gjordes affärerna upp. Grand Hotel i Strömstad fick enligt Gustavssons skildring öknamnet ”sprithotellet”. Norska uppköpare – ”spritbaroner” – mötte svenska och utländska aktörer. Leveransplats och tidpunkt bestämdes. Det var en industri i skuggan av lagen.

”Hulda” stoppas i gryningen

Men gränsen var inte obevakad. En marsmorgon 1923 fick tullens folk ett resultat som visar hur konkret och riskfylld kampen kunde vara. Vid Myrens slip stoppades motorbåten Hulda. Enligt rapporten kom båten från spritfartygen vid Grisbådarna.

I lasten fanns 28 dunkar sprit, en låda konjak och sex flaskor whisky. Det var inte någon obetydlig nattlig supé. Det var en transport i den kommersiella smuggeltrafikens stora nät.

Några veckor senare beslagtogs ytterligare 50 dunkar sprit och fyra flaskor konjak på motorbåten Heddy, hemmahörande i Halden. Enligt uppgifterna var lasten avsedd att införas till Norge.

På tullkammaren i Strömstad samlades beslagtagna dunkar och flaskor. Tullare, kustbevakning och särskilda spritdetektiver försökte hålla jämna steg med en verksamhet som tycktes växa ju mer den förbjöds.

Gränsridaren som kände varje stig

Men kampen mot smugglingen utspelades inte bara på öppet vatten.

Längs Idefjorden fanns ett landskap där gränsen på kartan och gränsen i människors liv inte alltid var samma sak. Familjer, släktingar och arbetskontakter fanns på båda sidor. Stigarna var äldre än de moderna tullbestämmelserna.

Här framträder berättelsen om Carl Wilhelm Andersson, som Magasin Hällungen lyfter fram genom historien om sin son och den gamla gränsbygden. Andersson tjänstgjorde först som biträdande gränsridare vid Sandvik och kände trakten väl. Han var född i Naverstad och hade vuxit upp i ett landskap där vägar ofta saknades men där stigarna var välkända.

Efter unionsupplösningen byggdes tullbevakningen ut. Gränsridaren patrullerade sträckor till fots genom terräng där häst ibland knappast var möjlig att använda.

När smugglingen exploderade under förbudstiden förändrades också tullens organisation. Carl Wilhelm Andersson blev gränsuppsyningsman 1922.

Man kan föreställa sig nattpatrullen – men här måste fantasin skiljas från det dokumenterade. De historiska källorna berättar om tjänsten och miljön, inte exakt om varje steg han tog en viss natt. Ändå är ramen tydlig: mörka skogsstigar, Idefjordens vatten, en gräns med många övergångar och en befolkning som inte alltid såg smugglaren med statens ögon.

”Lurendrejeri” – inte alltid skamligt i folkets ögon

Det fanns dessutom ett kulturellt avstånd mellan lagens språk och gränsfolkets.

I Magasin Hällungens berättelse påminns om ordet lurendrejeri. Smuggling kunde av vissa uppfattas mindre som grov kriminalitet och mer som ett sätt att kringgå ett regelverk som upplevdes som orimligt. Det gjorde tullarens arbete svårt.

En tullman levde inte isolerad från bygden. Han skulle kontrollera grannar, bekanta och människor vars släktingar kanske fanns på andra sidan fjorden. Samtidigt kunde belöningar i form av andel av böter och förverkad egendom skapa starka ekonomiska drivkrafter för tjänstemännen. Gränsen var därför inte bara en linje mellan Sverige och Norge. Den gick också mellan lojalitet och lag, mellan grannar och myndigheter.

När dunkarna flöt i land

Ibland blev dramatiken nästan absurd. När smugglare fruktade tullen kunde spritdumpningar ske. Tiolitersdunkar som kastats överbord drev iland längs stränderna. För den som hittade dem kunde det betyda gratis sprit.

På Hvaleröarna, som smuggelbåtarna måste passera på väg mot bland annat Fredrikstad och Halden, blev den illegala spriten lättillgänglig. Resultatet blev enligt Gustavssons källor att konsumtionen ökade kraftigt i gränstrakterna.

Förbudet hade alltså fått en paradoxal effekt. Ju hårdare staten försökte stänga flaskan, desto fler fick anledning att tjäna pengar på att öppna den.

Smugglarkungen och den lockande myten

Ingen berättelse om Bohusläns spritsmuggling är komplett utan Ernst Bremer. Han blev en av de mest omtalade svenska storsmugglarna och har senare fått en nästan mytisk ställning.

Bremer kopplas till fartyg, affärer och det intensiva smuggelcentrum som Strömstad blev. En av de dramatiska händelser som Gustavsson återger inträffade i januari 1923, då den gamla tyska hjulångaren Greifswald, med stor spritlast, gick på grund och inte kunde räddas. Fartyget hade köpts av Bremer.

Men bakom de berömda namnen fanns en mycket större krets av mindre aktörer: båtförare, transportörer, uppköpare, lastare och personer som tog spriten den sista biten över land eller vatten. Det var dessa människor tullarna oftast mötte.

En gräns som aldrig riktigt gick att stänga

Det är kanske den viktigaste förklaringen till varför spritsmugglingen fick sådan kraft just här.

Idefjorden och skogarna kring Bullaren var ingen tom gränszon. Det var ett sammanhängande kulturlandskap. Människor hade sedan lång tid arbetat, gift sig, handlat och färdats över den svensk-norska gränsen.

När staten drog åt reglerna uppstod därför inte en helt ny kontakt mellan två främmande världar. I stället försökte myndigheterna kontrollera en gräns som lokalbefolkningen redan var van att passera. Det gav smuggeltrafiken både kunskap och möjligheter.

Natten tar slut – men trafiken fortsätter

Föreställ dig åter motorbåten på fjorden.

Motorn går lågt. Lasten är tung. Bakom klipporna väntar kanske tullens båt. På land finns stigen som leder upp genom skogen och vidare mot Norge. Kanske känner transportören varje sten. Kanske känner tullaren samma stig lika väl.

Det är där den stora historien blir lokal.

Norges alkoholförbud var ett nationellt politiskt experiment. Men i norra Bohuslän fick det sin egen geografi: Strömstads hamn, Grisbådarna, Idefjorden, Hvaleröarna och stigarna genom gränsskogen.

När förbudet till slut upphörde 1927 försvann inte människornas minne av dessa år. Kvar blev historierna om dunkar i båtar, nattliga transporter, spritbaroner och tullare som försökte göra en statlig gräns verklig i ett landskap där människor länge levt mer gränslöst än myndigheterna önskat.

FAKTA: NORGE, SPRITEN OCH NORRA BOHUSLÄN

• Norge införde alkoholförbud 1916.
• Hetvin och brännvin var förbjudna 1916–1923; därefter fortsatte brännvinsförbudet till 1927.
• Smugglingen via Strömstad nådde en topp 1923.
• Omkring 2,5 miljoner liter sprit uppges ha passerat via Strömstad under nio månader 1923.
• Grisbådarna utanför Strömstad blev ett viktigt område för omlastning.
• Tull, polis, kustbevakning och särskilda spritdetektiver deltog i kampen mot smugglingen.
• Gränstrakternas gamla nätverk av släkt, handel och lokalkännedom gjorde kontrollen särskilt svår.

Källor och bearbetning

Artikeln är en dramatiserad journalistisk bearbetning av framför allt:

• Anders Gustavsson, Alkoholkontakter över den svensk-norska riksgränsen i ett historiskt förändringsperspektiv, Strömstad Akademi, AAS No. XXXIX.
• Klassträffens historiska pussel hos gränsridarens son vid Idefjorden, Magasin Hällungen, 23 mars 2021.

Vissa scenövergångar och miljöbeskrivningar är litterärt dramatiserade för reportageformen. Faktauppgifter, personer och centrala händelser bygger på de angivna källorna.