Denna frostnupna förvinterdag njuter jag av utsikten från torpet. Över dalen och berget som skyddar för nordanvinden. Uppe vid krönet finns en hällkista, på höjden med en glimt västerut över sjön Hällungen. Åt söder dalen och vår stuga. Kanske vilar en förfader här sedan omtrent fyra tusen år. I det perspektivet känner jag mig liten.

På hällen, som man tror är kistlocket, står 1762. Antagligen var det då den sattes som trappsten för Huveröds gård – på vars mark graven finns. Den släpades åter till graven av Arne Olander, pappa till gårdsägaren Agne.

Dokumenterat

Familjen Flintas by

Hällkistor räknas till yngre stenåldern eller bondestenåldern. För det var då jägarna började odla.

På åkern nedanför kistan har det plöjts upp eldstäder med rester av kol. Även flinta. Kanske därför gärdet fortfarande kallas Svartbergshea, det vill säga hedmark. Om det nu inte härrör från svedjbruket. Kanske pillade min dåtida grannar ner korn i askan, här och var.

Mitt stenrike

Höll man sig med får på gården Sågen där jag bor? Eller Saua som man sa förr – gärna tolkat som sau, norska ordet för får. Gällde samma för Sörgärdet som var mitt bästa smultronställe? Gammmelnorsk sauer har funnit här minst 3 000 år.

Namnat på samma sätt som torpet Kalvhagen norr om hällkistan. Med Helges håla och fornborgen Uggletången från folkvandringstid.

Från balkongfönstret ser jag tidig vår vildgässen passera från havet till älvdalen. Tog familjen Flinta samma väg? Kom paddlande från Bratteforsån för att ljustra gäddor i Hällungen. Eller tog sig hit från Åh i Ödsmål, dit havet nästan sträckte sig i forntiden. Sedan förbi Huveröd (vilket många forngravar är tecken på) via Hasteröd till laxfångst i älven.

Likt vildgässen.

/ Av Ingemar Lindmark



så framför oss