Tolkat från Sverres saga i svensk tappning.

Före Hedekas, två mil norr om Munkedal, strax innan bron över Hajumsån, ser man till vänster gården Sörbo. Stanna vid skylten Gestgifveri.

Visserligen kan man inte äta mat och skifta hästar, som då gästgiveriet startade vid 1700-talets mitt. Spår av den tidens allfartsväg löper ner till den gamla stenbron, granne med den bro vi använder numera.

Gula huset uppe backen är från 1800-talet. Det var en tid gästgiveri, byggt av prästen Dahl, som frälste Sörbygdens folk till hängivna schartauaner. Se video.

På stenen framför huset är inristat namnet Sverre. Rest 1929 landskapsföreningen Vikarvet. Dessa bygdepatrioter ville hedra en präst från Färöarna som här 1177 valdes till kung av 300 trashankar.

Se video 1, video 2.

Dessa unga norska rebeller gjorde uppror mot pojkkungen Magnus Erlingsson. Fast mest hatade de hans far, jarlen Erling Skakke. Sörbo var vid denna tid en kungsgård, fordom en tingsplats och rackarplats där folk togs av daga.

Misslyckat uppror

Vi kan läsa i Sverres saga i Flatöboken (bör läsas som segrarens ”faked news”): ”Magnus och Erling hade vid denna tid mycket stöd från de stora männen och hela allmogen. Kungen var en vän och älskad, men jarlen var mäktig och vis, envis och segerrik; hela landets förvaltning vilade på honom. Av avundsjuka män hade han många, både mäktiga och ringa; men de flesta av dem fanns i norra delen av landet, i Trøndelagen.”

Den hårdhänta regimtn hade fördrivit rebellerna från gårdar runt Viken, det vill säga landskapen runt Oslofjorden ner till Göta älv. Sedan 1174 hade de ledda av Eystein Meyla stridit mot de kyrkliga och världsliga stormän som stödde kungen och jarlen. De blev slagna vid Re nära Tönsberg där Myyla stupade.

Därför flydde de till det landskap vi kallar Bohuslän, där de blev allmänt avskydda för sin tjuvnad. De gömde sig på Kynnefjäll, skogarna vi ser norrut sett från Sörbo.

Efter slaget i Re behövde birkebeinerna en ny ledare väl skickad i det krigiska? Det ryktades om en ung präst från Färöarna som påstod sig vara frilloson till kung Sigurd Munn känd för landskapets strider mot bröderna. Som i sin tur var frilloson till kung Harald Gille nerkämpad vid Färlev nära Gullmaren. Som i sin tur ansåg sig vara frilloson till Magnus Barfot, krigare längs Göta älv. Han var son till fredliga kungen Olof Kyrre, som njöt sotdöden på

i Tanum.

Norge och inte minst Viken hade lidit ett förödande inbördeskrig. Eftersom många många kungasöner, äkta som oäkta ansåg sig ha rätt till att leda riket.

Färöarna

Sverre växte upp som biskopens fosterson på Färöarna i tron att han var son till en kammakare. Tills mor Gunhild reste till Rom och fick påvens ord att Sverres pappa egentligen var kung Sigurd Mund. Sålunda arvsberättigad till tronen, för äkta eller oäkta börd spelade ingen roll. Det sög Sverre i sig, kallade sid Sigurdsson och drog, drygt tjugo år gammal, till Norge 1175.
Ur Sverresagan: ”Det hände sig nu att Sverres mor Gunnhild reste bort från Norge och söderut till Romaborg. Men när hon kom efter den man som skrev till henne, sa hon att hon hade en son, som hade en annan far än hon dittills sagt, och att hans far var en kung, men det var dolt för sonen. Men denna sak lades fram för påven; det ålades henne i hennes bekännelse att hon skulle låta sin son veta hans sanna faderliga ursprung, så snart hon fann honom”.

Svenska resan

Ur sagan: ”Han for då med fraktskepp till Tunsberg och därifrån österut till Konungahella (15). På denna resa var han regelbundet i samtal med jarl Erling själv (16), och lyckades gömma sig så mycket för honom att jarlen inte visste vad Sverre hade i åtanke eller vem han var”.

Från Tönsberg for han med båt till Kungahälla, så okänd att han sällskapade med kungens far, jarlen Erling Skakke. Via Lödöse fortsatte han sedan vid juletid till Östergötland. Där bodde lagmannen Birger Brosa och hans lagvigdea Brigitte, syster till Sverres påstådde far Sigurd Mund. Men han fick inget gehör för släktskapet, i varje fall inte just då.

Därför fortsatte han resan till Hammarö vid Klarälvens mynning. Sigurd Munds dotter Cecilia, av jarl Skakke påtvingad äktenskap med  lagmannen Folkvidr, tog emot sin ”halvbror” med öppna armar. Där fick han veta att norska upprorsmän med sin kung Öystein stupat i slaget vid Re. En bra nyhet som fick Birger Brosa samarbetsvillig.

Sverre och tolv av hans män tilläts bo i ett pilgrimshärbärge. Där de en dag såg en flock trashankar komma över Vänerns is.

Släkten

Sverre vägrade först bli rebellernas ledare utan gav rådet att i stället välja en av Birger Brosas söner. Men jarlen var inte hågad, allra minst anfalla Norge med en egen här. Svaret blev: ”En son till kung Sigurd var här hos oss över julen, men nu är han förmodligen i Vermeland; gör honom till hövding, han är gammal nog och verkar ha kunskap, be honom att engagera sig i er sak”.

I Sörbo

En uppenbarelse i drömmen gjorde Sverre mottaglig för rebellernas vädjan då de i mars månad kom till Hammarö en andra gång. Med 70 man drog de till Viken och fler anslöt sig så de var 420 då de kom till Sörbo.

Sverre i Sörbo enligt sagan: ”Han ursäktade sig och sa att det var bättre att hans rätt först skulle uppenbaras genom sant vittnesbörd. Men de sade att de inte ville lyssna på det och uttryckte att de inte ville tjäna honom på det sättet, att han inte bar ett högre namn än de andra som följde honom. Det var första söndagen i fastan; då gick männen till honom och tog tag i hans svärd”. 

Misslyckat uppror

Vi kan läsa i Sverres saga i Flatöboken (bör läsas som segrarens ”faked news”): ”Magnus och Erling hade vid denna tid mycket stöd från de stora männen och hela allmogen. Kungen var en vän och älskad, men jarlen var mäktig och vis, envis och segerrik; hela landets förvaltning vilade på honom. Av avundsjuka män hade han många, både mäktiga och ringa; men de flesta av dem fanns i norra delen av landet, i Trøndelagen.”

Den hårdhänta regim hade fördrivit rebellerna från gårdar runt Viken, det vill säga landskapen runt Oslofjorden ner till Göta älv. Sedan 1174 hade de ledda av Öyvind Möyla stridit mot de kyrkliga och världsliga stormän som stödde kungen och jarlen. De blev slagna vid Re nära Tönsberg där Möyla stupade. Därför flydde de till det landskap vi kallar Bohuslän, där de blev allmänt avskydda för sin tjuvnad. De gömde sig på Kynnefjäll, skogarna vi ser norrut sett från Sörbo.

Gängkriminella eller hjältar?

Norge och inte minst Viken hade lidit ett förödande inbördeskrig. Eftersom många många kungasöner, äkta som oäkta ansåg sig ha rätt till att leda riket.

Sverre växte upp som biskopens fosterson på Färöarna i tron att han var son till en kammakare. Tills mor Gunhild reste till Rom och fick påvens ord att Sverres pappa egentligen var kung Sigurd Mund. Sålunda arvsberättigad till tronen, för äkta eller oäkta börd spelade ingen roll. Det sög Sverre i sig, kallade sid Sigurdsson och drog, drygt tjugo år gammal, till Norge 1175.
Ur Sverresagan: ”Det hände sig nu att Sverres mor Gunnhild reste bort från Norge och söderut till Romaborg. Men när hon kom efter den man som skrev till henne, sa hon att hon hade en son, som hade en annan far än hon dittills sagt, och att hans far var en kung, men det var dolt för sonen. Men denna sak lades fram för påven; det ålades henne i hennes bekännelse att hon skulle låta sin son veta hans sanna faderliga ursprung, så snart hon fann honom”.

Svenska resan

Ur sagan: ”Han for då med fraktskepp till Tunsberg och därifrån österut till Konungahella (15). På denna resa var han regelbundet i samtal med jarl Erling själv (16), och lyckades gömma sig så mycket för honom att jarlen inte visste vad Sverre hade i åtanke eller vem han var”.

Från Tönsberg for han med båt till Kungahälla, så okänd att han sällskapade med kungens far, jarlen Erling Skakke. Via Lödöse fortsatte han sedan vid juletid till Östergötland. Där bodde lagmannen Birger Brosa och hans lagvigda Brigitte, syster till Sverres påstådde far Sigurd Mund. Men han fick inget gehör för släktskapet, i varje fall inte just då.

Därför fortsatte han resan till Hammarö vid Klarälvens mynning. Sigurd Munds dotter Cecilia, av jarl Skakke påtvingad äktenskap med  lagmannen Folkvidr, tog emot sin ”halvbror” med öppna armar. Där fick han veta att norska upprorsmän med sin kung Öystein stupat i slaget vid Re. En bra nyhet som fick Birger Brosa samarbetsvillig.

Sverre och tolv av hans män tilläts bo i ett pilgrimshärbärge. Där de en dag såg en flock trashankar komma över Vänerns is.

Släkten

Efter slaget i Re behövde birkebeinerna en ny ledare väl skickad i det krigiska. Det fick höra om en ung präst från Färöarna som påstod sig vara frilloson till kung Sigurd Mund, känd för inbördeskriget, inte minst i det landskap vi kallar Bohuslän. Sigurd som i sin tur var frilloson till kung Harald Gille som förlorade en strid vid Färlev nära Gullmaren.. Harald i sin tur ansåg sig vara frilloson till Magnus Barfot, som krigat längs Göta älv. Han var son till Olof Kyrre, så fredsinnad att han njöt sotdöden på kungsgården Håkeby i Tanum. Sant eller osant, anorna var för Sverre ett bra CV för en kunglig rekrytering.

Sverre vägrade först bli rebellernas ledare utan gav rådet att i stället välja en av Birger Brosas söner. Men jarlen var inte hågad, allra minst anfalla Norge med en egen här. Svaret blev: ”En son till kung Sigurd var här hos oss över julen, men nu är han förmodligen i Vermeland; gör honom till hövding, han är gammal nog och verkar ha kunskap, be honom att engagera sig i er sak”.

I Sörbo

En uppenbarelse i drömmen gjorde Sverre mottaglig för rebellernas vädjan då de i mars månad kom till Hammarö en andra gång. Med 70 man drog de till Viken och fler anslöt sig så de var 420 då de kom till Sörbo.

Sverre i Sörbo enligt sagan: ”Han ursäktade sig och sa att det var bättre att hans rätt först skulle uppenbaras genom sant vittnesbörd. Men de sade att de inte ville lyssna på det och uttryckte att de inte ville tjäna honom på det sättet, att han inte bar ett högre namn än de andra som följde honom. Det var första söndagen i fastan; då gick männen till honom och tog tag i hans svärd”. 

Fejder i Viken

Först härjade Sverre och hans män i Viken Kungatrogne ländermannen Simon i Skredsvik blev av med boskapen. Han fick gård och långskepp nerbrända vid Gullmaen. Ett fyrtiotal sjömän kidnappades till Värmland. Simon svarade med att skicka fem hundra man på båtar uppför Göta älv. I fejden nära vår tids Vänersborg förlorade Simon 160 soldater om man får tro sagan. Mot bara sju stupade för birkebeinarna.

Snabba anfall och sedan dra sig tillbaka var Sverres taktik.. Kungahälla anfölls, gods stals och staden krävdes en tribut 30 mark silver. Efter två nätter i staden snabb reträtt till svenska Lödöse för att komma undan en stor här kung Magnus och hans farbror samlat i Viken.

Vandringen

Sverre traktade hellre bli kung är rövarhövding. Målet var maktens centrum i landskapen runt Trondheim.

Pilgrimmer behövde en månad för de sextio milen till Trondheim. För Sverre och hans folk mer tid för de undvek bebodda trakter och smög på skogsstigar genom Dalarna och Jämtland. Utan hästar för myrarna bar inte. Ofta trötta och utsvultna, i värsta fall med bark och björksav som enda spis.

Sverre slogs inte som brukligt i främsta alsledet utan dirigerade bakom truppen. För att ge order om återtåg om fienden visade sig starkare. En lyckad taktik föst i Jämtland och sedan mot kung Magnus och hans far längs västkusten.

Strider

• 1177 – Sörbø, Hedekas (Bohuslän) Sverre väljs till kung av birkebeinarna vid kungsgården Sörbø.
• 1179 – Slaget vid Kalvskinnet (Trondheim) En avgörande seger för Sverre där Magnus Erlingssons styrkor besegras och jarlen Erling Skakke (Magnus far) dödas.
• 1180 – Slaget vid Ilevollene (Trondheim) Nytt slag nära Trondheim där Sverre återigen besegrar Magnus.
• 1181 – Slaget vid Nysæter (Sogn, västra Norge) Magnus försöker återta initiativet men blir slagen av Sverres styrkor.
• 1182 – Slaget vid Bergen Magnus försöker försvara Bergen men besegras av Sverre.
• 1184 – Slaget vid Fimreite (Sogn, vid Sognefjorden) Den slutgiltiga striden där Magnus Erlingsson stupar. Sverre blir ensam kung över Norge

”Om hösten drog kung Sverre norrut till Trondheim och gjorde ett hårt anfall mot kung Magnus män och segrade. Han tog 10 skepp där.r”.

Slutligen ett avgörande sjöslag 1184 vid Finreite i Sognefjord. Då kung Magnus och många norska stormän dräptes. Erling Skakke mötte

Vandringen

Pilgrimmer behövd en månad för de sextio milen till Trondheim. För Sverre och hans folk mer tid för de undvek bebodda trakter

För Sverre visade sig vara skicklig att omvandla en oregerlig hop till effektiva krigare. Kungatrogne ländermannen Simon i Skredsvik blev av med boskapen. Han fick gård och långskepp nerbrända vid Gullmaen. Ett fyrtiotal sjömän kidnappades till Värmland. Simon svarade med att skicka fem hundra man på bptar uppför Göta älv. I fejden nära vår tids Vänersborg förlorade Simon 160 soldater om man får tro sagan. Mot bara sju stupade för birkebeinarna.

Många var inte att lita på så han valde ett åttiotal för en elitstyrka. Han återvände vid påsken till Värmland och kallade in en förstärkning från Telemark öster om Oslofjorden.

‘

Ett rykte som fick sjuttiotal birkebeinarna – några sårade och nästan nakna – bege sig till Hammarö för att övertala Sverre bli deras hövding.

Sagan: ”På onsdagen då fastan före påsk började tog han över denna grupp och drog ut från Hamar i Vermeland och hade inte större här än 70 man. Han for till Viken, men vid den tiden strömmade så mycket folk till honom att han hade 420 man. När han anlände till den plats som kallas Saurbø (Sörbo) i Viken, lät han ordna saker och ting, och hans män ville genast ge honom kungnamnet”.

Därför såg sig Sverre ha större rätt till tronen, eftersom alla kungasöner, äkta som oäkta, ansågs ha rätt till kungamakten. Vilket under 1100-talet ledde till ett förgörande inbördeskrig, inte minst i Viken.

Norrmännen kan se minnenen i Sörbo som start för Norges medeltida storhetstid. Vissa historiker hävdar att Sverre som statsbyggare var Norges främste kung. I vilket fall efter slutet på på inbördeskrigen inledde Norges medeltida storhetstid. Sverres förmenta barnbarn Håkon Håkonsson härskade vid 1200-talets mitt över ett atlantimperium, från Göta älv till Nordkap. På andra ledden från Jämtland till Grönland och Orkney. I dessa trakter känd för etablering av Dragsmarks kloster och en tid bo på borgen Dynge i Skredsvik, nära gården där Sverre hade härjat med sitt rövarband.

Få anar att stenen är en påminnelse

Vissa historiker hävdar att Sverre som statsbyggare är Norges främste kung. För efter en kamp om makten upphörde inbördeskrigen och Norge gick mot en medeltida storhetstid.

Sverres förmenta barnbarn Håkon Håkonsson härskade vid 1200-talets mitt över ett atlantimperium, från Göta älv till Nordkap. På andra ledden från Jämtland till Grönland och Orkney. I dessa trakter känd för etablering av Dragsmarks kloster och en tid bo på borgen Dynge i Skredsvik, nära gården där Sverre hade härjat med sitt rövarband.