Inte ett ord på historielektionerna om det nesliga nederlaget i Uddevalla, då jag gick i denna stads läroverk. En i sanning glömd åminnelse av ösregent 27-28 augusti 1677. Lärarhandledning.
Inte heller nämndes fejden då jag var beväring på stadens regemente I17. Nära kanslihuskasernen (på vars tak jag några gånger hissade svenska flaggan) finns en sten till minne av regementets stängning 1992. På baksidan kan man läsa: ”Lund 1676” ”Helsingborg 1677” och några andra segrar där landskapets dragoner deltog.
Slaget i Lund ristat i stenen som minne av striden då 5 000 svenska soldater dog – största antalet på svensk mark. Trösten var att nästan dubbelt så många dankar stupade. En svensk seger dock, som innebar att skåningar och bohusläningar i fortsättningen kunde betrakta sig som svenskar.
Slaget i Helsingborg var inte 1677 utan 1710, så stenen belyser militärens historiska kunnande. Inget slag i Landskrona 1710 heller, härarna slogs 1677.
Vad som är värre, slaget i Uddevalla 1677 finns inte med. 500 svenska soldater dog i flykten, näst efter Lund största förlusten i manskap inom rikets gränser. Här i denna text ska dessa tappra knektar äras, sent omsider.
Ett landskap ockuperat av rödrockar
Bohuslän hade bara tillhört Sverige i två decennier när Skånska kriget bröt ut 1675. Danmark-Norge ville återta sina förlorade provinser, och Sveriges stormaktsdrömmar började redan spricka.
Gårdarna brandskattades och brändes. Folk och fä flydde till skogarna. Marstrands fästning erövrades med en krigslist denna sommar och Göteborg sattes i blockad.
Svenskarna brände husen i Kungälv innan Gyldenlöwe belägrade Bohus fästning.
Rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie i uppdrag att leda försvaret i västra Sverige. Men hans trupper var illa utrustade, dåligt motiverade och svaga efter år av umbäranden.
För att avskärma fienden landvägen från Norge bröt svenska trupper in från Vänersborg och tog bygden mot Uddevalla. Tills det skamfyllda nederlaget i augusti 1677.
I ett brev till kungen klagade De la Gardie: “Folkens mod är försvagat, och jag fruktar mer regnet och hunger än fiendens svärd.”
När sommaren gick mot sitt slut stod det klart att fienden var på väg. Den dansk-norska generalen Ulrik Fredrik Gyldenløve marscherade söderut med en styrka av kavalleri och dragoner, medan svenska förband försökte samla sig i Uddevalla.
Reträtt i regn
Den 27 augusti kom ordern att utrymma staden. Svenskarna skulle dra sig mot Vänersborg för att undvika att bli omringade. Men när gryningen den 28:e kom, började ett ihållande regn. Vägarna förvandlades till gyttja. Hästar halkade, kanonhjul sjönk i leran – och försvarsviljan tog samma väg.
Uddevallas gator fylldes av flyende svenska soldater. Krutet blev vått, gevären tystnade – och fiendens kavalleri jagade dem genom den lilla staden. Det som skulle bli en ordnad reträtt slutade i panik, förlust och skam för rikets högste befälhavare, Magnus Gabriel De la Gardie.
I dimman rörde sig Gyldenløves förtrupper snabbt framåt. Han skrev senare triumferande till Kristiania: “Vi red dem i hälarna såsom vargar efter skrämt byte. Svenskarne kastade sina musköter, ty regnet hade gjort deras krut till lera.”
Jakten genom staden
När de svenska styrkorna passerade genom Uddevalla kom rapporter om att fienden redan nått stadens västra utkant. De första skotten avlossades – men de svenska muskötpiporna klickade. Krutet var genomblött.
Soldaterna försökte försvara sig med värjor och pikar, men regnet gjorde även dessa vapen klumpiga. Kavalleriet, som skulle skydda reträtten, trängdes ihop med infanteriet i de smala gatorna. Paniken spred sig.
En norsk officer beskrev scenen: “Svenskarne sprungo såsom skrämda hjortar genom gatorna, och många fingo sin bane i vattnet snarare än av våra värjor.”
Kuröds bro
Vid bron över Bäveån försökte överstelöjtnant Aminoff organisera motstånd. Han och ett hundratal man höll stånd i ösregnet medan resten av armén försökte fly. Bron blev snart överfylld. Många föll i ån, tyngda av vapen och rustning.
När kvällen kom var Uddevalla sargat. Gyldenløves styrkor hade tagit staden, och svenska fanor och kanoner låg i deras händer.
De la Gardie skrev i sin rapport: “Jag sågs ej annat råd än att rädda det som räddas kunde. Gud låte mig aldrig skåda dylik oordning igen.”
Eftermäle
Sverige förlorade omkring 500 man, nio kanoner och flera fanor. För De la Gardie innebar det slutet på en militär karriär – och början på en personlig skam som följde honom resten av livet.
Karl XI:s reduktion med början 1680, (det vill säga indragningen av adelns gods och gårdar som tidigare tillhört kronan) drabbade De la Gardie. Av de över 1.000 gårdar och tio slott han hade återstod bara Wenngarn i Uppland och Höjentorp i Västergötland. Läckö slott vid Vänern fick han lämna 1681.
Den dansk-norska generalen svarade i sin egen segerbulletin: “Gud har givit oss seger. Fienden är förskingrad, deras fanor och kanoner i vårt våld. Staden Uddevalla är vår.”
I historiskt ljus
Slaget vid Uddevalla var ett litet fältslag i ett stort krig. Det visar hur väder, trötthet och dålig disciplin kunde fälla även stormaktstidens soldater.
I dag påminner bara ett hotell och gamla kartor om platsen. Men även efter nya stadsplanen (efter branden 1806) kan man ana hovslag, rop och blöta musköter. Fast inte på Uddevalla museum. Där sägs inte ett knyst om slaget i Uddevalla 1677.
En anonym svensk officer skrev i sin dagbok:“Det var ej fiendens kula som slog oss, men regnets tårar, vilka släckte våra lågor.”
/ Av Ingemar Lindmark
Fakta: Slaget vid Uddevalla (1677)
- Datum: 28 augusti 1677
- Plats: Uddevalla, Bohuslän
- Parter: Sverige (under Magnus Gabriel De la Gardie) mot Danmark-Norge (under Ulrik Fredrik Gyldenløve)
- Styrkor: ca 3 000 svenska soldater mot ca 5 000 dansk-norska
- Utgång: Dansk-norsk seger
- Förluster: Sverige ca 500 man, 9 kanoner, flera fanor
- Följd: Svenska reträtten mot Vänersborg; De la Gardie fråntogs sitt befäl.
Magasin Hällungen 