H.C. Andersens reste med hjulångaren Götheborg till Trollhättan sommaren 1849, under hans andra längre Sverigeresa. För att uppleva Sveriges landskap, städer och tekniska framsteg, vilket inspirerar til hans reseskildringar i I Sverrig (utgiven 1851).

Bakgrund:

Götheborg var en av de tidiga hjulångarna som trafikerade rutten mellan Göteborg och Trollhättan. Resan gick via Göta älv, och var på sin tid en modern och bekväm form av resa jämfört med häst och vagn på landsväg.

Redan innan Göta kanal stod helt färdig var sträckan Göteborg–Trollhättan en viktig länk för trafik inåt landet. Trollhättans fall och slussar hade länge fascinerat både ingenjörer och resenärer, och besöket där betraktades som ett slags sevärdhet.

Andersen var nyfiken på Sveriges natur och kultur – och på landets tekniska utveckling. Resan på Götheborg gav tillfälle beskriva det storslagna älvlandskapet speglat mot ingenjörskonst. Även om livet ombord på ett fartyg fyllt av resande från olika samhällsskikt.

I I Sverrig återger Andersen sina intryck från färden. Han beskriver bland annat samspelet mellan den lugna älvfärden, industrins brus vid Trollhättan och människornas vardag längs stränderna.

Sagoförfattarens berättelse

”Vi landade vid den första slussen och stod som i en engelsk trädgård; de breda gångarna är belagda med grus och reser sig i korta terrasser mellan den solbelysta grönskan; här är det vänligt, vackert, men inte alls imponerande; om man däremot vill bli imponerad på detta sätt, då måste man gå lite högre upp till de äldre slussarna, som är djupa och smala, blåsta genom det hårda bergblocket”.

”Det ser magnifikt ut, och vattnet dånar till skum djupt nere i den svarta bädden. Här uppe blickar man ut över dalen och älven; älvstranden på andra sidan reser sig i gröna, böljande kullar, grupperade med lövträd och rödmålade trähus, som kantas av klippor och granskog.

Genom slussarna stiger ångfartyg och segelfartyg, vattnet självt är den tjänande anden som måste bära dem upp över berget; från skogen surrar, dånar och låter det. Trollhättafallens dån blandas med oväsendet från ångkvarnarna och smedjorna”.

”Om tre timmar kommer vi att vara genom slussarna”, sa kaptenen, ”vid den tiden skulle man kunna se vattenfallen. Vi ses igen vid värdshuset där uppe.”

Traspojkarna

Vi gick längs stigen genom skogen, en hel skara barhuvade pojkar omringade oss, alla ville de bli våra ledare; den ene ropade åt den andre, var och en gav sin egen motsägelsefulla förklaring till hur högt vattnet stod och hur högt det inte stod, eller kunde stå; även här rådde stor oenighet bland de lärda.

Och snart stannade vi på en ljungröd klippa, en svindlande terrass; framför oss, djupt nere, det forsande vattnet: Helvetesfallet, och ovanför detta åter fall för fall, den rika, fullströmmande älven, utloppet av Sveriges största sjö. – Vilken syn, vilken dusch, ovanför, nedanför! det är som vågorna i ett hav, fast ett hav av skummande champagne, av kokande mjölk; Överst plaskar två klippor, så att vattendammet stiger som ängsdimma, nedanför är vattnet mer koncentrerat, rusar igen, skjuter framåt och går tillbaka i en cirkel som tunt vatten, och sedan välter det i det helvetesfallet sitt långa havstunga fall. – Vilken orkandusch i djupet, vilken syn! man har inga ord!

Och våra skrikande små guider hade det inte här heller, de stod tysta, och när de började igen med förklaringar och berättelser kom de inte långt, för en gammal herre, ingen av oss hade lagt märke till honom förut, men han var nu bland oss, genomträngd annorlunda med sin underligt klingande röst; han visste information om platsen och om gamla dagar som om de hade varit igår.

En saga

”Här på Klippöarna”, sade han, ”var det i hednisk tid, som de kallas, som jättarna avgjorde sin tvist. Jätten Stærkodder bodde i denna trakt och tyckte om den vackra flickan Ogn Alfafoster, men hon tyckte mer om Hergrimer, och sedan utmanades han till strid av Stærkodder här vid fallet och fann sin död, men Ogn hoppade upp, tog hennes brudgums blodiga svärd och stack det i hjärtat; Stærkodder fick henne inte. Sedan gick hundra år och ytterligare hundra år igen, skogen var då tät och tät, vargar och björnar vandrade här, sommar som vinter; onda rövare strövade omkring, ingen kunde hitta deras gömställe; det var allt; vid fallet utanför Top-øen, på norska sidan, låg deras grotta, nu har den rasat. – Klippan ovanför –!”

”Ja, Skräddarklippan!” ropade alla pojkarna, ”den rasade samman år 1755.”

”Kras!” sa mannen, som om han förvånades över att andra än han själv kunde veta det. – ”Allt kraschar på en gång, och skräddaren omedelbart. Rånarna hade ställt upp honom på klippan och krävt att om han ville bli fri från dem, skulle hans lösen vara att han snabbt skulle sy ett klädesplagg där uppe; och det försökte han också, men vid första stygnet, när han drog ut tråden, svimmade han i det forsande vattnet; och så fick klippan namnet skräddarklippa.

En dag fångade rånarna en ung flicka, hon förrådde dem; hon tände en eld i grottan där, röken syntes, grottan hittades och rånarna greps och dödades; Stöld kallas det utanför, och där, nere under vattnet, finns en annan grotta, floden forsar in där och kokar tillbaka; Man kan se den här uppe, man kan höra den, men man kan höra den bättre under Bergsmannens Loft!”

Toppön

Och vi fortsatte, längs fallet, mot Topøen, alltid på speciella gångar täckta med sugkoppar till Polhems Slussen, en sprängning i berget för det första tänkta slussarbetet, som inte fullbordades, men där konsten därigenom har skapat det mest imponerande av alla Trollhøttens fall; vertikalt ner i det svarta djupet faller det forsande vattnet.

Bergssidan här är förbunden med Topøen med en lätt järnbro, som tycks ha kastats över avgrunden; man går på det svajande golvet över det forsande, krossande vattnet, och står sedan på den lilla klippön, mellan tall och gran, som skjuter ut ur sprickorna; framför oss slår och bryter ett havs vågor mot stenblocket där vi står, beströdda med det fina, eviga regnet; på varje sida flyger strömmen, som skjuten från en jättekanon, och bryter in fall för fall; Vi blickar ut över dem alla, och fylls av de harmoniska surren, alltid desamma, genom årtusendena.

Tegnérs troll

”Kan ingen någonsin komma över till ön där?” sa en i vårt sällskap och pekade mot den större ön ovanför de övre fallen. ”Jag känner en”, sa den gamle mannen och nickade med ett eget leende.

”Ja, min farfar kunde det”, sa den äldste av pojkarna, ”men annars kommer knappast någon vart hundrade år. Korset som är rest där borta restes av min farfar. Det hade varit en hård vinter, hela Wien var frusen, isen blockerade utloppet, och sedan var botten torr i många timmar, farfar berättade om det för mig, han gick över med två andra, satte upp märket och kom tillbaka; men sedan sprack det så fruktansvärt, som om det vore kanoner, isen brast och floden for över ängen och skogen. Varje ord jag säger är sant.”

En av Resenärerna citerade Tegnérs:
»Vildt Göta störtade från Fjällen,
Hemsk Trollet från sit Toppfall röt!
Men Snillet kom och sprängd Hällen stod,
Med skeppet i sin Sköt!’

”Stackars troll”, fortsatte han, ”det kommer att förstöra din makt och ära! Människoanden flyger över dig, du kan lära dig av det.”

Den pratglade gamle mannen grimaserade, mumlade något i skägget – – men vi var precis vid bron utanför värdshuset, ångbåten gled fram genom den öppna vägen, alla skyndade sig ombord, och snart tog den fart längs floden ovanför fallen, som om detta inte alls fanns där.

”Och det kan göras!” frågade den gamle mannen. Han visste ingenting om ångfartyg, hade aldrig sett ett liknande förut, och därför var han nu uppe, nu nere; nu stod han vid maskineriet och stirrade ner på hela församlingen, som om han räknade spikar och skruvar, nu var han högt uppe på styrhytterna, eller halvvägs över relingen. Kanalen föreföll honom något alldeles nytt, kartan över den och reseböckerna var alldeles främmande för honom, han vände dem, han vände dem, jag tror inte att han kunde läsa. Men han kände till nyheter i trakten, det vill säga nyheter från gamla tider.

---

/ Av Ingemar Lindmark