Jag är årsbarn med kriget, född i mars 1939. I april 1940 gick tysken in i Danmark och Norge. Skagerackspärren stoppade importen av mat från väst och transoceana länder.

Potatis och grönsaker odlades i koloniträdgårdar och i städernas parker. Inga apelsiner och bananer. Kanske därför jag fick engelska sjukan.

Ingen brist på mat hos oss. Kriget märktes ändå på gården där jag var barn. En engelsk spärrballong rev järnvägens el på andra sidan sjön. Ballongen tog med sig skorstenen på socknens tegelbruk, nära gården som bombades av brittiskt flyg.

Barnatro

De flesta i grannskapet höll på de allierade. Fast i den schartauanska gemenskapen fanns tysksinnade, där en eller annan var nazist.

Grannen, som suttit inne för att ha tjuvkopplat sågverkets elmätare, hade Mein Kampf i huset. Jag minns honom i hemvärnsuniform för att hitta en J22 från Säveflottijen, som som jag såg störta bortanför vår hage.

Våra höns fick skulorna från köket. Grisen släpptes i skogen för spisning av ollon och hasselnötter. Som femåring hämtade jag hem korna från dalslänterna. Beteshagarna var då rensade på träd. För ved behövdes i städerna och till gengasen i bilarna.

Vår vedpanna hade dålig ork. Finrummen stod kalla om det inte var kalas. Jag nattades med varmvatten i en brännvinsflaska stoppad i en raggsocka.

Ucklums datjor

MSBs Om krisen elle kriget kommer har inte mycket gemensamt med hur vi anpassade oss under kriget. Kommer ihåg svårtuggade köttet slaktat av de kaniner som inte var på rymmen. Skinnet spändes upp på logdörren för att bli mössor och en muff till syrran.

Även sommargästerna höll sig med kaniner. Anmodern till våra fick vi av stabor från Göteborg, som ägde granngården. Där de under kriget fyllde ett gärde med frukträd och bärplantor.

På andra sidan vår dal fanns ett hem för barn, som hade tbc-sjuka föräldrar. Med fruktträd och bärbuskar – säkert nyttig kost i krigstid.

Frukt pallade vi, trots varningarna få barnförlamning om vi åt fallfrukten. Potatis och rotfrukteer i jordkällaren räckte hela säsongen. Vi lärdes rensa Grössbyskolans trädgårdsland men fick inte veta vem som åt upp grönsakerna. Misstanken fick oss döpa folkskolläraren till Grävlingen.

I bergskrevorna norr om barnhemmet odlade Maria potatis, frodvuxet av komposten från höns och en smällfet gris. Hennes Konrad såg vi inte till under kriget. Amerikabåten han var rorgängare på gick i trafik utanför spärren. Konrad minns jg efter kriget, då han kom med julklappar från New York; jeans och candys bland annat.

Nostalgi

Under en mansålder 1800-talet dubblades antalet Ucklumbor. Torparna bröt upp marken för odling i gårdarnas utmarker. Socknens jord under plog flerdubblades. Om än knapert så lyckades man överleva. Många flyttade till Göteborg och även USA.

De som blev kvar följdes av generationer där många försörjde sig på snickeri och jobb på sanatoriet. Ett litet gärde med foder för grisen och kon drygade ut kosthållet, viktigt under krigsåren inte minst. Behövdes en häst lånades den av bönderna, förmodligen kvittad med gentjänster i den informella ekonomin.

Vi bor tidvis i ett timrat torp, egenhändigt renoverat. Frysen är fylld med bär och närodlat grönt. Sabbar ryssen elen finns i skafferiet rikligt med gryn och konserver. I glasburkarna sparas picklade grönsaker, så som man överlever i Ukrainas datjor. Sådana tips om uthållig överlevnad får man leta efter i MSB-broschyren. Deras förslag till prepplådan räcker som bäst en eller annan vecka.

Törs vi bo i stan om det krisar?

Alla hushåll fick i juletid 2024 broschyren Om krisen eller kriget kommer . Hur vi med vattendunk och ett matförråd ska klara livhanken. Vevradio, stormkök och några hundringar i plånboken är också bra. Kolla skyddsrummet sägs det, förutsatt att man hittar dit.

Där vi bor i Kista är skyddsrummen i uselt skick, dåligt skyltade och det finns inte plats för alla. Vilka hinner dit först, vi som bekostat skyddet eller folk från nybyggda husen? Där saknas skyddsrum för sådana har inte byggts på 2000-talet .

Var finns gasskyddet som ersätter de sju mijoner skyddsmasker civilförsvaret eldade upp vid sekelskiftet? Om vi har ett civilförsvar värt namnet?

Vad gör man åt frigolitisoleringen som får kåkarna brinna som napalm? Varför husen rasar som korthus om de är svagt fogade med byggelement? Med rasmassor som vi ser i krigsbilderna? Frågor jag ställt till MSB – utan att få svar.

Sveriges yngre förorter är farliga bo i om det blir krig? Bäst ta det säkra för det osäkra och fly till ett torp på landsbygden. Fast utrymningsplaner saknas.

Hur gick det sen

Våra beteshagar växte igen för mjölkkor lönade sig dåligt. Lika illa med ved från skogen för bönderna förmånskattades. Efter 60-talet värmdes huset med olja som var billigare.

Grannen, som var målare, fick gallra gratis i hagarna för han slapp skatta och dessutom satt han i taxeringsnämnden. Fast vi satte potatisen första maj som demonstrtion då han gick förbi i finkostymen.

Därför är våra forna beteshagar numera en viktig biotop med löv och en mångfald av örter. Gårdarnas och torpens inägor bildar ett lövskogsbälte attraktivt att bo i. Med plats för många fler om de inte hindrats av markreservationer i kommnens översiktplan. Folk ska helst bo i en tätort enligt de styrande, visserligen sårbara om ”krisen eller kriget kommer”.

Bygden runt vårt torp är (kommunens byråkrater till trots) en förebild för god bomiljö. Torpen renoveras och enstaka nybyggen syns på gårdarna. För det är nära till jobb i Stenungsund. För vissa också till Göteborg, attraktivt nu när fler kan jobba halva veckan hemifrån. Och tryggare ifall det blir krig.

Dags för fler nytorpare i bygden, som på 1800-talet?

---

/ Av Ingemar Lindmark

v