Knapedottern Ingeborg Nielsdotter Munks snöpliga resa hem till Kärreberg i Stala 1656

Året är 1656 på ön Rossö i Stigfjorden mellan Orust och Tjörn. Två unga kvinnor stiger i land från båten som seglat hit från Jylland. ”Saa godt som nögne och barfodede” som det senare skulle stå i tingsboken från Kjaers härad på Jylland. Ingen kunde väl tro att de två smutsiga och trasiga tjugoåringarna var adelsfröknar, på morsidan sprungna från knaparna Green af Rossö och på farsidan den danska Vinrankeätten Munk. Men nu är utslängda av sin bror Richard Munk på Hassinggården nära Ålborg, där han nekade dom både ”Föde og Klaeder” .

Ingeborg och Else Nielsdotter Munk kliver upp på Kvarnberget. Söderut syns Mjörn, ön mellan Orust och Tjörn, där listiga Margaretha Hvitfeldt på Sundsby ruvar på skuldsedlarna. Mot norr, bortom den grunda Kalvöfjorden ser de Stalaslätten med herresätet Kärreberg, som de i fjol ärvde efter mamma Elin Reersdotter Green. Pappa Niels Vognsen Munk dog redan krigsåret 1644. Änkan med fyra barn fick slita för att behålla Kärreberg, svårt tyngd av kung Kristians skattehöjningar.

Slätten, sett norrifrån, mot Kalvöfjorden – med Kärreberg i bakgrunden. Här vid Haga fanns på vikingatid en marknadsplats, kanske större än Birka.

1648, samma år som Westfaliska freden, valdes Fredrik III till kung; först i Danmark och sedan i Norge. I den så kallade handfestingen i Christiania tvingades Fredrik till kungaförsäkringen som stärkte adelns privilegier. Adel med bättre börd kunde utnyttja sin skattefrihet på sätesgårdar och underliggande gårdar i grannskapet till att utöka sina jordinnehav. De kom över pantsatta gårdar billigt från skattetyngda bönder och mindre privilegierad lågadel. Två vinnare i denna skatteplanering var paren Margareta Hvitfeldt / Tomas Dyre på Sundsby och Daniel Bildt / Dorotea Bielke på Morlanda. De koncentrerade sina innehav med gårdsbyten och fick på köpet tillgång till dagtjänande bönder, vilket var särskilt viktigt i orostider när det var ont om tjänstefolk. Bra relationer till kyrka och statsapparat gynnade affärerna, som när Dyre var länherre för klosterlänet i Dragsmark. Daniel och Dorotea bytte två goda Hisinggårdar mot patronatsrätt, vilket renderade säteriet kyrkotiondet i Morlanda.

Elin Reersdotter Green på Kärreberg var som knapeänka inte lika lyckligt lottad. Hennes far Reer Olofsson Green och farfar Olof Hermansson Green på Kärreberg gifte sig med smeddöttrar. Olofs ärvda adelskap ifrågasattes i rätten men han tog revansch genom att gifta om sig med Birgitta Pedersdatter Måneskiöld, dotter till hovjunkaren och länsfogden Peder Knudsen Måneskiöld på Olsnäs i Stenkyrka. Men knapar var Ingeborg och Else likafullt.

  Peder Knudsen Måneskiöld

 

Kontributionen och andra pålagor plågade Elin och efter hennes död nu också döttrarna Ingeborg och Else. Det fick systrarna att fara till släkten på Jylland för att få bistånd, främst från bröderna Richard och Christen i Vester Hassing. Kanske också hos pappa Niels Vognsen Munks styvfarmor Anne Pedersdatter Måneskiöld, som efter tre döda män sitter välbärgad på tre stora gårdar. Dessutom syster till den nu döda Birgitta Pedersdatter Måneskiöld. Mera om resan senare i berättelsen.

 

 

 

 

Munk Vinranke vapen

 

 

Åter till Rossö
Skammen att se ut som fattighjon får de två fröknarna att smyga över ön fram till säteriet på Rossö. Morbror Olof Reerson Green tar emot, lite sliten trots att han ännu inte fyllt femtio. Hustrun Anna Jonsdotter Björn är även hon av knapeadel, dotter till Jon Hellesen från Kärrslätt på Tjörn, med tillnamnet Björn efter vapenskölden. Lite finare än bönderna i Stala som Olof ofta kommer i bråk med, särskilt arrendatorerna på hans två undergårdar Svanvik och Rörvik.

Olof klagar över de svåra tiderna alltsedan han ärvde Rossö 1630, samtidigt som syster Elin fick Kärreberg. Christian IV:s fiasko i kejsarkrigen (trettioåriga kriget) i slutet på 20-talet kostade på i Bohuslän. Räknat per skalle fick norrmännen betala dubbelt så hög skatt som dansken. Kontributionen för en hel gård höjdes från en daler till fyra. Och sex daler om man ägde en kustgård, trots att fisket inte gav som förr. Skogarna längs kusten hade skövlats för att bygga slott och fartyg i Danmark. I Stala fanns inte många träd kvar och ekarna hörde till danska kronan.

Som svärson till Chritian IV hade Norges ståthållare Hannibal Sehested kungens öra och kunde regera lite som han ville. Han tjuvhöll som ”finansminister” skatterna som han drog in, med vilka han finansiera landets första armé – och inte minst sig själv. Förutom en mängd industrier satt Hannibal på 1/16 av rikets gårdar, bl a Skälebred i Grinneröd. Landskapets bönder knotade när fyra helgårdar skulle svara för en knekt. Det visade sig svårt att rekrytera ett tusental man till Bohusläns regement. Som ett av de tre regementena i norska armén som bohuslänska knektar ett elddop i Hannibalfejden, som Torstenssonkriget 1643-1644 kallas här.

Skatten steg under kriget till 12 riksdaler för en hel gård. Totalt 52 000 riksdaler från Bohuslän i extraordinära skatter under de två krigsåren. Som tack för att Sehested, i egenskap av överbefälhavare, brände Vänersborg eldade svensken upp Uddevalla och strax före Brömsebrofreden också Kungälv. Orustborna utsattes inte för stridshandlingar på samma sätt som Hisingen och Inland, men de militära inkvarteringarna var ett gissel. Bohuslänska allmogen är rebellisk och vill inte kontribuera skrev Sehested. ”De vill inte arbeta eller hålla vakt utan hjälper svenskarna med underrättelser”.

Efter den nesliga freden i Brömsebro, vill kung Fredrik rusta upp Bohus fästning. De redan krigströtta bönderna på Hisingen och Inland tvingas till arbetstjänst. Orust får vara med och betala. Och sten ska fraktas från resterna av Dragsmarks kloster till bygget av Mors mössa och de andra tornen.

Det blir snart krig igen fruktar Olof och Anna. En klen tröst är att Fredrik III avpolletterade sin svåger Hannibal Sehested som norsk ståthållare och då blev av med sina norska egendomar. Även Corfitz Ulfeldt, Danmarks rikshovmästare och svåger även han, har fått silkessnöret av kungen. Ulfeldt har flytt till Sverige med en miljon danska riksdaler i bagaget. Sedan drottning Kristina abdikerat försöker Corfitz övertyga Karl X att anfalla Danmark. Fast för närvarande är svenskarna upptagna med att slå polackerna så det kanske dröjer innan förrädaren lyckas med sitt uppsåt.

Någon hjälp med pengar till det skattetyngda Kärreberg kan inte morbror Olof bistå med. Inte fanns det mycket hopp hos Anna Jonsdotter släktingar heller. Systern Kerstin Jonsdotter Björn och hennes man Per Wellomsson Brems d ä kämpar med Toftenäs i Stenkyrka. (Per var visserligen lagrättsman, men efter hans död 1660 fick hon lämna Toftenäs och leva fattigt. Andra systern, Åsa Jonsdotter Björn har gift sig med Börje Andersson i Lalleröd uti Tegneby socken, en karl som är känd som bråkstake och suput. Även Åsa tvingades från gården av kreditorer och leva fattigt).

Gift er rikt och rädda Kärreberg rådde morbror Olof Reerson Green sina systerdöttrar. Men vem vill äkta ett utfattig flicka, även om man råkar ha knapeblod i ådrorna?

Det Anna kan bidra med är ett kar med vatten så att Elin och Else kan tvaga av sig värsta lorten. De får låna ett par kjortlar och skor så att de kan ta sig hem till Kärreberg någorlunda ståndsmässigt. Reers och Anna snart giftasvuxna dotter Börta följer systrarna till Rossöns vadställe mot Orust, där man slipper trampa i värsta gyttjan.

Hem till Kärreberg

En kilometer efter sundet kommer de till byn Hjälmvik. Else undrar om det vad denna gård som morbror Olof tvingades göra sig av med som ersättning för att han slagit ihjäl lagmansonen Christoffer Börjesson i granngården. Ingeborg trodde sig veta att det handlade om (Yttre) Hjälmvik Övergård strax norr om Kärreberg. Gården kom i morfar Reer Olofsson Greens ägo när han gifte sig med mormor, smeddottern Ingeborg Trulsdotter i Hjälmvik. Mesalliansen kompenserade morfar sedan i andra giftet med Birgitta (Beratte) Pedersdatter Måneskiöld, dotter till hovjunkaren och länsherren Peder Knutsson Måneskiöld. Denne Peder, bosatt på sätesgårdarna Olsnäs och Åkervik i Stenkyrka, fick med Bodil Lauritsdatter tio barn.

Kärreberg, ägare:

  • 16xx Reer Olofsson Green och hustrun Ingeborg Trulsdotter
  • 1631 Elin Reersdatter Green ärver gården efter Reer och Ingeborg
  • 1644- Elin Reersdotter, änka efter Niels Vognsen Munk, ensam ägare
  • 1655- Systrarna Ingeborg och Else Nielsdatter Munk ärver gården
  • 1660 cirka. Kärreberg pantsatt hos Margareta Hvitfeldt, återlöst av brodern Richard Nielsen Munk. Pantsatt igen hos Hvitfeldt.
  • 167x Brodern Christen Nielsen Munk ägare

Efter ytterligare en kilometer är de framme vid Kärreberg, i ett bedrövligare tillstånd än innan de for. Huset är större än böndernas timmerstugor men inte tillräckligt stort för att få kallas säteri. Torvtaket läcker vid rökhålen och rutorna som stormen tog är tätade med lump. Väggtimret ruttnar på fjordsidan. Humlen vissnar och grannarnas svin har rasat gärsgårn och bökat i kålgården. Betet växer bra nere på saltängarna men kreaturen har ännu inte ätit upp sig efter vinterns svält. Tången sprids inte längre på gärdena för det är ont om drängar, när så många har kallats in som knektar och sjömän. De få skutor som finns kvar på Orust används för att frakta sten med resterna av Dragsmarks kloster för att bygga Mors mössa och andra torn på Bohus fästning.

Mamma Elin måste själva sköta Kärreberg när hon blev änka under Hannibalfejden. Bara äldste sonen Richard var myndig och han flyttade tillsammans med brodern Cristen till gården Havrekrogen på Jylland som de ärvt efter fadern. Visserligen härjade inte svenskarna på Orust så som de gjorde på Hisingen och Inland. Men inkvarteringarna och ökade kontributioner, var ett gisssel.

Fast med Sehesteds nya krigsordning slapp Kärreberg rusta en häst med egen ryttare på egen hand. Mor Elin berättade att en Rasmus i Stala tjänade som sådan för Kärreberg på 1620-talet, i Kejsarkriget på Jylland trodde hon. Kung Kristian tummade nämligen på adelns skattefrihet när han 1625 krävde att deras gårdar ställde upp med en ”sværtbevæbnet rytter med gerust hest, armeret ud i sit fulde kyrasse fra hoved til knæ, med tvende gode pistoler.” Strax efter ryckte 30 000 danskar in i det tyska religionskriget, till stor del bekostat av kungen själv eftersom han inte hade rigsrådets medgivande.

Rasmus blev sedan bonde och smed i Nedre Hoga uppe vid Stalas gräns mot Långelanda. Gården och smedjan sköts numera av sonen Olof Rasmusson, som ett tag var soldat på fästningsbygget i Kungälv. Ett dåligt ölsinne och snabb till knytnävarna gör smed Olof till ett bekymmer för svärfar, den rike bonden Jöns Gullbrandsson i Vräland på andra sidan sockengränsen i Långelanda. (Olof blev senare nämndeman i Hästekälla Morlanda och far till talmannen Jacob Olsson. Jöns dog 1670 efter att ha arresterats för trolldom).

Kungens fogdar knackar på i Kärreberg och kräver in skatteskylden. Vem vill låna mot pant i gården? Handelsmännen i Marstrand? Eller Jöns i Vräland, som har pengar över eftersom han är lindrigt beskattat på sitt kronohemman. Eller priviligierade adliga, som Dorotea Bielke i Morlanda och Margareta HvitfeldtSundsby. Den senare ligger närmast till hands, eftersom hon bor på Sundsby, beläget på ön Mjörn mellan Tjörn och Orust. Fast just nu är hon i svår sorg upptagen med att ordna ett gravkor i Valla kyrka för sina tre barn och maken Thomas Dyre.

Sundsby, Valla socken på tjörn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s