Orginalartikeln (med bilder) är publicerad i Ikoner 2006:2, se sid 40. (Texten berör inte min släkt på annat än att Peder Brems var borgmästare i Marstrand i slutet av 1500-talet)

Året är 1630. Segelfartyget Eendracht ankrar upp vid Fort Oranje långt in på Hudsonfloden. Annika och Rolf Jansson från Marstrand stiger iland med sina två döttrar tillsammans med Annikas syster och mamma, även hon från Marstrand. De andra passagerarna är ungkarlar; sex holländare och Rolfs två drängar från Flekkeröy – ön utanför Kristiansand där Annika växt upp. Av allt att döma är Rolf – eller Roeloff Jansen van Masterlandt som han nu kallar sig – vår förste nybyggare i Amerika. Kalmar Nyckel seglade in på Delawarefloden först åtta år senare.

Sara, fyra år, och lillasyster Trintje tittar storögt på soldaterna som är där för att skydda handelsstationen, strategiskt placerad i Amerikas bästa bävermarker. Och ännu mer storögt ser döttrarna Jansson på indianerna som kommer paddlande för att sälja skinn. Just nu är Mohawkerna vänligt sinnade men är de att lita på? De trettio familjer, valloner mest, som bosatte sig här när fortet byggdes 1624, fick fly hals över huvud när indianerna slog ihjäl kommendanten och några soldater. En blev till och med grillad och uppäten.

Efter många umbäranden fick bohusläningarna ett bra liv. Rolfs svärmor Tryn blev Nya Amsterdams (och därmed New Yorks) första sjuksköterska och barnmorska. Svägerskan Maria kunde efter tre giften räkna sig som den kanske rikaste i kolonin. Sara gifte sig med Nya Amsterdams kirurg. Den märkligaste klassresan gjorde nog Annika, eller Anneke som är det holländska namnet. Som prästfru blev hon näst finast i rang efter guvernörshustrun. Arvingarna har processat om hennes mark, som är värd miljarder mitt i New Yorks finansdistrikt.

Nordens Sodom och Gomorra

Vi vill gärna se Rolf som svensk, men freden i Roskilde slöts först 1658. Men bohusläning var han definitivt. Han föddes 1602 i Marstrand, liksom pappa Jan fyra decennier tidigare, av föräldrar invandrade från Holland. Friserna visste hur man fiskade på Nordsjöbankarna och de följde sillen till Bohuslän åren efter 1556. Vi vet inte om Rolf i Marstrand talade norska, holländska eller frisiska i första hand. Nationaliteten var inte så viktig då. Mer angeläget var att få utöva den sanna reformerta läran. I hemlandet ville holländarna med William av Oranien i spetsen kasta av sig det spanska oket. Det har påståtts att Anneke hette Webber i efternamn och var illegitim dotter till denne prins men det är en romantiserad skröna.

Låt oss kika in i Marstrand 1585, året som Tryn såg dagens ljus där. Hundratals fiskebåtar från hela norden trängs i fjordarna. Marstrand är Europas sillhandelscentrum. Näst Köpenhamn lär Marstrand vara den rikaste staden i Danmark och är utan tvekan kung Fredriks främsta inkomstkälla. På bryggorna är det liv och russel. Många uppifrån landet har strömmat till för att rensa fisk. Från skeppen lastas tunnvirke och tyskt salt. I andra rullas silltunnor för det är stor efterfrågan på kontinenten, särskilt kring fastan. Öresundstullen räknar detta år mer än 100 fartyg som passerar med last från Marstrand.

(Tillägg: Peder Brems från Toftenäs på Tjörn var vid denna tid borgmästare på Marstrand, och bodde då på Bremsegården på Klåverön söder om Marstrand. ).

Tyska köpmän kom hit redan under Hansatiden. De har nu fått konkurrens av holländare och flera andra nationaliteter, i synnerhet sedan när kung Fredrik förbjöd utlänningarna att handla med fisk utanför Marstrand.

Det talas många språk i gränderna upp mot Mariakyrkan, särskilt beryktade är de avdankade skottarna. Borgmästare Torger Torgersson och hans tio rådmän, byfogden och en syndikus har fullt upp med hor och slagsmål på krogarna. Guds straff ska drabba nordens syndigaste stad säger många och de blir bönhörda med råge. Staden brinner upp 1586 och kanske värst av allt, sillen försvinner 1589 lika snabbt som den kom.

Kanske var det då som Tryns föräldrar flyttade till Flekkeröy, en befäst stad inte olik Marstrand. Arton år gammal får Tryn Maria (Marritje) och ett par år senare föds Annika. Levde maken Jonas på virkesaffärer? Från Sydnorge exporterades stora mängder virke som Holländerna behövde till alla nya hus och båtar.

Gränden i Amsterdam
Rolf blev tidigt föräldralös och drog till sjöss. Arton år gammal dyker han upp i gränden St.Tunis i Amsterdam, där även änkan Tryn och hennes två döttrar har flyttat. Tycke uppstår mellan Rolf och Annika och de gifter sig i en vårdag 1623 i Nya Reformerta kyrkan. Tryn är bröllopsvittne när Rolf undertecknar vigselhandlingen med ett R och Annika med ett +. I fortsättningen kallar vi henne för Anneke, för det är under det namnet (och även Annetje) som hon är känd.

I dessa fattigkvarter bor norska timmermän och danskar som gräver kanaler, vilka det finns fler av än i Venedig. Svenska sjömän, som rymt från kungens flotta, väntar på ny hyra. Saxare har fått en tillflykt undan kriget. Pilgrimsfäderna levde här ett tag innan de fortsatte resan med Mayflower. Några judar kilar förbi på väg till diamantsliperiet. I vävarkvarteren klingar franska tungomålet. Inkvisitionen har jagat hit hugenotter och valloner; några har redan farit till Amerika. Som generaldirektör i West-Indische Compagnie har vallonen Peter Minuit köpt Manhattan av indianerna för 60 gulden – och han ska senare tjäna drottning Kristina och grunda Nya Sverige i Delaware.

Porträttmålarna har fullt upp med att måla alla nyrika som under Amsterdams gyllene år tjänar bra på ostindiehandeln. En är diamanthandlaren Kiliaen Van Rensselaer, som nu är direktör i Västindiska Kompaniet. Van Rensselaer annonserar efter folk som vill slå sig ner i det stora landområde han förvärvat vid Hudsonfloden. Få holländare lyssnar till locktonerna; varför skalperas i vildmarken när man kan leva gott i landet som flyter av mjölk och honung? I stället nappar fattiga invandrare; som Anneke och Rolf för livet i St.Tunis gränd är knapert. Strax före avresan dör äldsta dottern Lijntje och hon begravs på fattigkyrkogården.

Resan
En marsdag 1630 befinner sig den lilla familjen på frisiska ön Texel där de embarkerar Eendracht. Frågan är vad Anneke fruktar mest: umbärandena ombord, stormarna eller bli tagen till slav av pirater i Västindien.

Men livet är äventyrligt också i Marstrand. Saras ögon står på skaft när mormor Tryn berättar hemskheter under resan. Som när de skotska knektarna slog ihjäl prästen och hans tjänstefolk i Solberga vintern 1586; alla utom en piga, som gömt sig bakom spismuren. När pigan sedan blev fiskrenserska i Marstrand fick hon på krogen höra den ene skotten säga till den andre ”drick broder, herr Arnes penningar räcker än”. Ett berg i Solberga heter fortfarande Stegelberget. Där röktes ogärningsmännen, sedan jagades de runt en påle med tarmarna fastspikade -för att till sist lyftas upp på ett bål med glödande tänger.

Tack och lov blev den två månader långa atlantresan odramatisk. Den 24 maj närmar sig Eendracht Manhattan och familjen Jansson kan sträcka på benen i Nya Amsterdam, vid den tiden bara ett tiotal hus nedanför en skans. Resan fortsätter ett tjugotal mil uppför Hudsonfloden till Fort Oranje vid forsarna där Henry Hudson 1609 fick vända i sitt sökande efter en farled till Indien 1609.

Exploateringen tog fart när Västindiska Kompaniet fick monopol på pälshandeln och det till feodala patroner delades ut stora landområden, där arrendatorerna var praktiskt taget livegna. Patron var sin egen domstol och bestämde så gott som allt i sin förläning. Mest lyckosam var Kiliaen van Rensselaer med Rensselaerwyck dit Rolf flyttar som en av de första arrendatorerna.

Lek med mohikaner
Låt oss från historiska fragment med fantasins hjälp skönja livet på Laets Burg, vilket betyder gården i tallskogen. Det halmtäckta huset är byggt i tegel, som fartygen haft med som ballast. Andra hus är byggda av plank sågat i vindmöllan på höjden, där drängen Jacob Goyverttsen brukar hjälpa till. Vid stallet selar Rolf en av de fyra hästarna. På fältet nedanför slår Claes Claesz vetet. Korna och ett dussintal får betar vid flodkröken, som än i dag kallas Roelof Jansen Kill.

Några av indianernas barn har sökt sig hit och leker med Sara och Trijntje. Sara lär sig Mohawkernas språk så bra att hon som vuxen kan arbeta som indiantolk. Indianerna är numera fromma som lamm sägs det. Skinn byts mot verktyg, vapen, brännvin och wampuner, det vill säga mynt gjorda av musselskal. Men när jaktlyckan sviker hotar svält och sjukdomar. Patron beskyller Tryn för slösaktighet, kanske för att hon var för generös mot de infödda.

Gårdens tjugo morgens (fyra hektar), verkar lite men Rolf tjänar 75 dollar om året som tillsyningsman. Fast uppdraget som ålderman i magistraten hann nog Rolf inte utöva.

Det finns bättre platser än Marstrand om man vill lära sig lantbruk. Patron knorrade, som när Rolf inte hann med höstsådden. Familjen Jansson lämnar Laets Burg 1634 innan kontraktet löpt ut, med skulder till patron för utsäde och boskap. Själv satt van Rensselaer i Holland och styrde patronatet på distans. Fler arrendatorer som inte tålde fogdeväldet gav sig av. Några bönder, kanske också Rolf, trotsade förbudet och handlade med skinn. Några flyttade till närbelägna Beverwyck (idag Albany, huvudstad i staten New York).

Rolf tog jobb som sjöman hos Västindiska kompaniet för att gå på Brasilien. Kompaniet gav honom 1636 rätten att bruka 62 acres vid North River på Manhattan. Så mycket tobak blev nog inte odlat på de magra kullarna och sankmarkerna vid North River. Frågan är om huset var färdigt när Rolf dog 1637.Anneke skulle, förutom de två äldsta barnen, ensam försörja två småttingar och en till fanns i magen. Indianerna visade stridsyxan och det var långt till grannarna. Därför arrenderade Anneke ut gården och flyttade till Nya Amsterdam.

Prästfru
Anneke klagar sin nöd hos församlingsprästen domine Evardus Bogardus. Tycke uppstod och de gifter sig 1638. Den lärde Bogardus hade studerat i Leyden, hon kunde inte ens skriva. Evardus blev tidigt föräldralös och sattes på barnhem för att bli skräddare, men tack vare begåvning kom han till en latinskola. En sjukdom gjorde honom döv, stum och nästan blind – tills lytena försvann under psalmsången i högmässan. Som tack vigde Evardus sitt liv till Gud, först som andlig tjänare i Afrika och efter 1634 som domino i Nya Amsterdam.

Äktenskapet förefaller ha varit lyckligt. Handlingskraftiga Anneke kunde sköta det praktiska för en livsnjutare som ofta kom i krakel. Saken blev inte sämre av att Evardus kunde slå samman sin gård, som gränsade till Annekes på Manhattan. Han ägde även mark på Long Island men hans intressen låg nog inte åt det världsliga.

Det tisslades kring som man tyckte omaka paret. Grannfrun Grietje Reiners anklagade i en smädeskrift nygifta Anneke för att oanständigt ha lyft kjolen ovanför anklarna i leran utanför smedens butik. Det skulle Grietje inte ha gjort för Everadus satte Grietjes man, mulatten Anthony Jansen, i finkan för obetald kyrkoskatt. Kjolmålet hamnade i domstol, vilket inte var enda gången de två familjerna tvistade i rätten.

Grietjes rykte var inte det bästa. Hon ansågs som Manhattans första hora med flera oäktingar, det kunde man se på det ljusa skinnet. Storväxte Anthony kallades turken eftersom hans holländske pappa (som var sjörövaramiral hos sultanen och i en raid gjorde 300 islänningar till slavar) gift sig med en marockanska. Anthony och Grietje var illa sedda innan de flyttade och blev stora jordägare på Long Island.

Evardus kom tidigt i luven på den oduglige guvernören och kompanidirektören van Twiller. Inte blev det bättre när Twiller 1638 ersattes av den despotiske Kieft, som var allmänt hatad för sina godtyckliga domar.

Indianstammarna hämnade Kiefts ogärningar genom att slå ihjäl kolonister och bränna deras gårdar. Några försvunna grisar räckte för att Kiefts knektar skulle mörda ett antal indianer. Lika illa gick det för en stam som sökte skydd vid Nya Amsterdam, vilken blev upptakten till uppror som så när hade utplånat kolonin. Fred slöts med stammarna 1645 men kriget mellan Kieft och den rättrådige Evardus fortsatte.

Vandringen
Låt oss följa familjen Bogardus en septembersöndag 1645 när de lämnar huset på Pearl Street för att komma till högmässan. Först kommer Anneke med tvååringen Jonas och med nyfödde Pieter på armen. Evardus, rosig och rundhyllt, har med sig Cornelis, nyss fyllda fem och Annetje, nioåringen som är dotter till Rolf. Några steg efter går Jan, 9, Sytje 12 och Trijntje som är 16 och giftasvuxen.

Det är en vacker höstdag och familjen tar vägen förbi kanalen där svarta angolaner har helgledigt från lastningen på fruktpråmarna. Evardus hälsar på Emanuel van Angola som han nyligen döpte i kyrkan. Äldre slavar har köpt sig fria och blivit egna bönder inte långt från Bogardus marker. Fast så många slavar finns inte i kolonin ännu, för kompaniet får bättre betalt för dem Västindien.

Vandringen fortsätt längs de helgstilla kajerna. Magistratens åldermän i ämbetsdräkt och höga hattar med silverspännen avhandlar veckans spörsmål. Ute på East River syns indianer i kanoter; kommer de för att byta varor eller tänker de stjäla i odlingarna? Trots freden finns rädslan kvar.

Några kolonister dröjer sig kvar i staden dit de tog sin tillflykt under oroligheterna. Ett antal förlorade livhanken, till och med i Jonas Broncks indianvänliga mönstersamhälle i Broncks land (som idag heter Bronx). Prästsonen från Köpenhamn och Färöarna ville med pengar han fått från sjöfart i Amsterdam skapa ett anabaptistiskt mönstersamhälle. Därför fyllde han sitt skepp Brand van Trogen med 35 familjer, som överlevt tidvattenkatastrofen då 8 000 drunknade söder om Jylland. Förutom boskap och bohag medfördes i denna ark också en mängd böcker, på danska mest, som skulle läsas för andlig uppbyggelse i ”New Yorks första bibliotek”.

Anneke byter några norska ord med skeppsbyggaren Dirck Volckertszende Noorman från Bergen som kom med generalguvernören Minuit redan 1626. Han gifte sig med vallonens vackra dotter, blev far till kolonins först födda vita. Han blev förmögen på husaffärer, till svenskar i Smith Valley bland annat. Varv och byggmästare behövde folk som kunde handskas med furan och därför rekryterades skandinaver. Det talas ett dussin olika språk i Nya Amsterdam och de nordiska hör till de vanligaste. (Officiellt kom 200 skandinaver åren 1630-1674, men det kan ha varit många fler).

Utanför generaldirektörens stora byggnad får Anneke syn på sin syster Marritje och hennes man , som ärTyman Jansson, som av allt döma också kommer från Marstrand. Tyman anses som stadens främste skeppsbyggare men nu är han märkt av slitet ute på båtarna. Därför får han en hjälpande hand av dottern Elsie (vars man och son skulle hängas för uppror mot engelsmännen i slutet på seklet).

Längre upp i backen ansluter sig Sara och Hans Kierstede med lille sonen Hans. Hans den äldre är stadens kirurg, flydde hit tillsammans med brodern Joakim sedan de mirakulöst överlevde general Tillys massmord på 30 0000 saxare i Magdeburg.

Sara var bara femton då hon gifte sig med Hans och många minns bröllopet.  Evardus hade länge önskat en ny kyrka i stället för den gamla ovanpå en kvarn. Efter sex drinkar gick generaldirektören Kieft runt och fick gästerna att skriva under donationer, vilka sedan drev in utan pardon. Så nu kan Evardus predika i en stenkyrka inne på fortet och för sjöfarande är tornet ett pålitligt landmärke.

Tragedin
Många församlingsbor gillar nog i tysthet Evardus svavelosande predikan där måltavlan är Kiefts vanstyre. Denne svarar med kanondunder under högmässan och utanför kyrkfönstret skränar en hop soldater. I skrivelse till hemlandet beskyller guvernören Evardus för dryckenskap och oredlighet.. De styrande i Holland tröttnar på de ständiga bråken och kallar hem de två kombattanterna för räfst och rättarting.

1647 sade Evardus adjö till sin familj för att med Princess fara till Amsterdam tillsammans med Kieft. Men fartyget rände upp på klipporna i Bristolkanalen. Kanske försonades Kieft och Bogardus innan de drunknade i vågorna. Förlusten var dubbelt smärtsam för Anneke, eftersom Saras svåger, Joakim Kirstede, också omkom. Året efter dog Annekes dotter Annetje, bara tolv år gammal.

Anneke säljer huset vid Pearl Street och flyttar till sina två söner Jonas och Pieter i Beverwyck, inte långt från Laets Burg. Där kan hon på ålderns höst summera ett bra liv för de flesta av sina nära och kära. De är många för till skillnad från Bohuslän dör inte så många av barnen.

Sara har tio barn och hon har extraknäckt som indiantolk för den enbente guvernören Peter Stuyvesant. Sytje är änka efter en kommissarie på Fort Oranje. Willem är postmästare.  Cornelis var vapensmed innan han dog. Pieter sitter i Beverwycks magistrat och har fredsförhandlat med indianerna.

Syster Marritje är efter tre äktenskap en av kolonins rikaste personer, kanske den rikaste, efter giftet med fastighetsjobbaren Govert Loockermans. Han satt i rådet och kröp inte ens för patron i Rensselaerwyck, vilket blev rättssak i Holland. Govert kom från Belgien som fattig kocklärling och tjänade så bra på skinnhandel att han kunde köpa båtar, göra affärer och smuggla som så många andra.

Anneke var inte heller barskrapad. I testamentet strax före sin död 1663 ger hon ett tusen gulden och egendomen på Manhattan till sina fyra första barn. Jonas och Peter får huset i Beverwyck. Arvingarna får dela på lösöre, pengar, guld och silversaker.

När engelsmännen tog över kolonin sålde arvingarna marken vid North River till Trinity Church, hur rättmätigt har det varit delade meningar om. Några av de cirka miljonen ättlingarna till Anneke har, dock utan framgång, processat om marken, som sträcker sig från forna Twin.

Källor:

Rooties Family

Scandinavian in New York

Evjen: Scandinavian immigrants 1630-1674

New Netherland settlers

Anneke Bogardus story

Military history

Court proceodings