De vita västsvenska dubbelhusen, som smyger längs bergen, står som monument för en tid då Orust lyfte sig från djup fattigdom till relativt välbärgade bönder några decennier senare. På 1700-talet bodde många trångt i ryggåsstugor med små fönster i gavelspetsen. Sillen försvann runt 1810 och folk svalt under nödåren. Det lossnade för sjöfart och båtbyggeri, särskilt efter 1830. Sedan gav havreexporten och fisket inkomster.

Man timrade lite större enkelhus och efter 1850 dubbelhus där två timmerlängder i gaveln gav plats för 3-4 rum och kök i en kvadrat. Och kanske rum och sädesbingar på vinden. Det behövdes utrymme för många barn och tjänstefolk. För i Tegneby pastorat växte befolkningen från 3000 1805 till det dubbla 1880.

Ett sådant dubbelhus, byggt så sent som 1915, kan man se som nyöppnat kafé i Tavlebord strax väster om Tegneby kyrka. Huset i Tavlebord Honungsgård är restaurerat med pietet av makarna Josefsson Askland och bina har ersatt kreaturen i lagårn.

 

 

 

 

Olof Simon Abrahamsson (morfars far till kaféentreprenören Pia Josefsson Askland) fick ta över släktgården som sextonåring 1865. Detta för att kreditorerna jagade pappa Abraham Olsson när skutan han partade i sjönk. Se  stamtavla / släktträd pdf .

 

I Tavlebord, ett stenkast från Abrahamssons gård, byggde Johan Andersson från Tegnebygården Kärra vid samma tid upp en handelsplats med bostad, affär och tillhörande magasin. Bönderna handlade specerier och förnödenheter för gården på bok, vilket betalades med havre på hösten.

 

Spannmålen gick på export via Leopold Gerles magasin i Nösund. Inkomsten använde bönderna till att bygga hus. De fick råd med tröskverk, separator och symaskin – vilket i sin tur gav jobb i fabrikerna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett besök i Tavlebords saluhall ger en god bild av detta Orusts agromerkantila språng. Tavlebord Lanthandel öppnade 2010 med museibutik, kafé och marknadsplats för lokala hantverkare och livsmedelsproducenter. 20 000 besökare under 40 lördagar 2011. Drivande kraft är Maria Olsson, dotter till Stig Ingmar Jansson, som var siste handlaren i Tavlebord. Maria sköter butiken och lokala föreningar står för serveringen.

 

 

 

 

 

Lanthandeln har ånyo blivit en mötesplats. Dynamiken hos den ekopräglade folkrörelsen för tanken till bygdens utveckling för 150 år sedan. Låt oss ta avstamp där innan vi återvänder till Tavlebord.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pionjärer. På Orust finns en märklig förmåga att ta nya tag och sega sig ur kriser och nödår. Flit, förnöjsamhet och sparande har präglat en anda som satt spår även utanför ön.

Näringsfriheten 1864 var som att öppna en dammlucka för handel på landsbygden. Tio gårdar räckte för att försörja en handlare påstods det. På en mils omkrets sett från Tavlebord kunde man räkna en mängd butiker; Nösund, Lyrön, Lalleröd, Rom, Torsby, Hogen och Göksäter för att nämna några. Petter Eriksson öppnade lanthandel i Göksäter i Röra socken 1869. Ättlingarna Eriksson har sedan utvecklat rörelsen till Orusts Ullared. På ett drygt tunnland stort varuhus gör familjeföretaget en god vinst på en årlig försäljning värd cirka 100 miljoner. Trots att man har stängt på söndagar.

 

John Fröberg lärde sig göra affärer redan som barn på 1860-talet i föräldrarnas lanthandel i Svanesund. När pappa konkursade efter spekulation i sillolja fick John, nio år gammal, försörja sig bodknodd i sin morbrors affär i Ljungskile.

 

Tio år senare flyttade han till Lotorp nära Finspång, där han förestod en affär. Där tryckte han på nätterna visitkort, en verksamhet som växte med ett tryckeri och en stämpelfabrik. Tidningar blev vanliga när folk kunde läsa. Med sina originella radannonser för kontorstillbehör var han tidvis landets störste annonsör.

Fröbergs blev en handelsskola för hundratals agenter som tog upp order, som Algot Johansson (Algots fabriker i Borås) och Oscar Ahrén (senare med varuhus och postorder i Stockholm). Fröberg anställde två agenter, kusinerna Andersson från Dalarna, i firman. De bytte namn till Åhlén och Holm och startade sedan egen postorder hemma i  Insjön.  Deras framgång inspirerade cykelhandlaren Clas Ohlson och flera andra i bygden att sälja via annonser. I samma anda startade Henning Persson från Västerås Pennspecialisten och H&M. En ung Ivar Kamprad i Elmtaryd köpte pennor av Persson, som han annonserade i Jordbrukarnas Föreningsblad. Man skulle kunna säga att det går en röd tråd mellan lanthandeln på Orust oc;h Ikea. Och till landsbygdsvaruhus som Göksäter och Ullared.

 

Affärssinnade industribyggare.

Uddevallasonen Axel Wenner Gren drev direktförsäljningen till fulländning med en dörrknackararmé hos Electrolux. Som en av de rikaste i Sverige skapade Wenner Gren ett nationalromantiskt byggkomplex på Halsenabb söder om Svanesund, dit han bjöd Hermann Göring och andra potentater.

1870 blir sjökaptenen Olof Martin Edström och hans Eva Charlotta föräldrar till Sigfrid i Edshult norr om Mollösund.

 

 

 

 

 

Sigfrid Edström läste till ingenjör i Göteborg och blev i trettioårsåldern chef för ett nergånget Asea. Med stor energi och ett gott sinne för affärer byggde han upp Asea till ett internationellt storföretag. Detta och uppdragen som SAF-ordförande gav honom epitetet Sveriges störste industriledare under 1900-talets första halva. Somrarna tillbringade den stora familjen på Gåsö utanför Skaftö.

 

Sigfrid och Ruth Edström fostrade Ruths systerdotter, som blev mor till Peter Norrthon; ekofrälst skogsbrukare i Ucklum, öster om Stenungsund.

 

 

 

 

Civilekonomen Percy Barnevik blev ungefär lika gammal chef för Asea, som han stuvade om från ett industriföretag till en handelsorienterad verksamhet i ABB. Sin egen framgång – i internationell press utnämnd som sin tids stora företagsledare – förklarar Barnevik i sina memoarer med stödet från hustrun Aina.

Bonddottern Aina Orvarsson från Rålanda i Tegneby förde med sig i boet bygdens anspråkslösa dygder med flit och socialt ansvar. På sätt och vis är 1800-talets Tegneby en förebild när makarna Barnevik satsar på kvinnorna i utvecklingsländer i Hand in Hand.  Orust fick ett lyft då, idag kan det gälla  en by i Indien eller Kenya.

 

 

 

 

En av Aina Barneviks kulturgärningar är att rädda CG Bernhandssons folklivsmålningar som visar tillvaron för bönder och fiskare på Skaftö och Morlanda. Förutom hennes egen samling visas de på Uddevalla museum och Västarvets webb.

 

 

 

 

 

Impulsen till detta förvärv kom från Ainas bardomskamrat Anders Gustavsson i Tegneby. Han delar sin tid mellan gården i Hogen (rotera bild)och professuren på övertid i Oslo. Folklivsforskaren är rotad i det schartauanska och dessutom gift med församlingens pensionerade diakon Kristina Gustavsson. (Anders är syssling med Pia Josefsson Asklands mor Kristina Olsson i Tavlebord).

 

 

 

 

Sjöfararande entreprenörer. Städernas sjöfartsprivilegier naggades och upphörde 1832 då bondesjöfarten tog fart, först på Skaftö  och sedan på övriga Orust. Skepparna, som ofta också var bönder, var ofta stadda vid rejäl kassa eftersom de också gjorde upp affärer. De kunde nordsjön och tog sig via slussarna upp till Vänern duktigare än andra. Välmågan spreds till bönder och båtbyggare som tog parter i skutorna, vilket bouppteckningen efter skeppsbyggmästare Olof Jakobsson i Kungsviken visar. Jakobsson var morfars morfars far till Pia Josefsson Askland i Tavlebord.

Med sjöfarten följde handelshusen. En tidig pionjär var Johan Didriksson (Didrichsen) i Fiskebäckskil, en av förebilderna för handelsman Moss i Emilie Flygare Carléns Ett köpmanshus i skärgården .

Uppsvinget kom när exporten av havre tog fart runt 1850. Leopold Gerle och Simon Hedström blev med sina magasin i Nösund respektive Skåpesund länkar i en avancerad logistik. I främsta ledet köpmän i Göteborg och i Uddevalla med Thorburn och söner. Och närmast bönderna upphandlare som Johan Andersson i Tavlebord. Han var vid sin död var så rik att han kunde testamentera en fond, idag värd sex miljoner.  Där kan bygdens söner hämta stipendier för att studera i Uppsala. Bildningstörsten fanns i Tegneby, men stannade oftast vid lantmannaskolan i Dingle och Billströmska folkhögskolan på Tjörn.

 

 

Sillen kom tillbaka på 1880-talet så till den grad att kustbönderna kunde gödsla åkrarna med överskottet. Fisket tog fart, särskilt när fiskarna till båtbyggarnas förtret köpte engelska kuttrar och kunde ge sig ut på Nordsjön och fiska makrill. Så gjorde Skepparen Albert Arvidsson på Gullholmen med sina kuttrar på Doggers bankar. Hans rökta makrill såldes med god profit som snacks på amerikanska spritbarer. Arvidssons tre barn förblev ogifta eftersom inget fästfolk godkändes.  Följden blev att huset donerades till ett museum, på ön känt som Skepparhuset.

Även om ångfartygen konkurrerade efter 1880 kunde skepparna hålla stånd ännu en tid med kuttrar försedda med tändkulemotorer. Fiskbåtarna kunde lättare ta till Shetland för att fiska sill och långa. De flesta med Skandias encylindriga tvåtaktare, effektivare än andra tack vare snillrika uppfinningar av Laurentius Laurin från Grundsund. Tack vare exporten hade Lysekils Mekaniska Verkstad som mest 350 anställda, innan Laurin tvingades lämna sitt livsverk 1923.

Järnvägen ersatte en stor del av vänersjöfarten och unionsupplösningen hämmade tegelimporten från Norge. Stenexporten gav frakter men till slut var skepparepoken över på Orust. Fast på Tjörn levde den vidare med nya rederier. I stället för mot havet orienterade sig Tegneby inåt land.

1861 etablerade bondsonen Simon Hedström från Hede i  i Myckleby handelsfirman Hedström & Pettersson i Varekil. Kompanjon var bonden Karl Petterson i Rörvik, även känd som godsägare C.N. Pettersson i kyrkostriden i Stala.  Exporten av fisk och havre gjorde hedströmmarna förmögna, vilket avspeglas i bastanta gravmonument på Stala kyrkogård.

 

 

 

Sjökapten Niklas Hedström, bror till Simon, gjorde karriär på andra sidan jorklotet, först som kommendör till kanibalkungen Cocabau på Fiji , senare som plantagägare och redare på Levuka. Tillsammans med sonen Maynard, (senare adlad ev engelsmännen  ) byggde han utifrån kokosprodukter ett handelsimperium vars avläggare Morris Hedstrom sträcker sig över Söderhavet

 

 

 

Kvinnlig drivkraft och mikrolån. När Johan Andersson dog 1883 tog släktingar över handeln i Tavlebord. Havreepoken ebbade ut på grund av konkurrens från USA och Ryssland. Bönderna satsade i stället på boskapsskötsel.

Mjölk levererade till Tavlebord för vidare transport med ångbåt från Nösund till till Göteborg. Leveranserna skrevs in i en liggare, som finns i museibutiken. Sidan visar transaktionen med Lars Olsson i Smedby, morfars morfar till Pia Josefsson Askland i Tavlebord Honungsgård.

 

Det var bondhustrur som skötte kreatur och smådjur. Smör och ägg bytte de till sig mot specierier och tyg. Samma drivkraft idag. Det är bara  kvinnliga företagare som hyr in sig i Tavlebord handel.

 

Alla fick det inte bättre på 1800-talets Orust. Från torp och backstugor i Storehamns tassemarker tog sig folket ner till gårdarna i Tegneby för att tigga. Det berättas att Olof Hansson i Tavlebords granngård Rom låste in ullen för att sätta stopp för hustrun Britta Andersdotters gåvor till de fattiga. Fast Britta överlistade ”påven i Rom” genom att dra ut ullen genom ett kvisthål med en spikförsedd käpp.

(I samma Rom Yttergård bor idag Olof Hanssons sonsons sonson Mattias Olsson, framgångsrik handelsman i familjeföretaget Stenungsunds Industrisand).

 

 

 

 

Böndernas villkor  förbättrades men de levde utan något överdåd. Att förhäva sig var inte tillrådligt bland schartauanerna. Blev pengar över lånades de ut mot reverser, vilket inte sällan ledde till tvister på tinget.

 

 

Kommunalstämman i Gilleby beslutade 1883 att öppna Tegneby sparbank, med Leopold Gerle som främste tillskyndare. Den bastanta järndörren till kassavalvet, som sägs ha tillhört banken, finns kvar i Tavlebord handel.

Orust sparbank har kontor på flera orter.  Den tidens mikrolån, ofta mot borgen, utvecklade bygden och gör så på sätt och vis fortfarande. Banken har inte spekulerat vilt som andra sparbanker utan expanderar även i bankkristider.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tavlebord handel 1856-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Museibutiken ger en god bild av det varuhus som handeln i Tavlebord egentligen var. Socker och andra specerier i utdragslådorna. På hyllorna artiklar för bosättningen, kängor och tyger. Till och med speciell fernissa att stryka stråhattarna med.

Bakom butiken järnvaror och foder ute i magasinet. Plogar och andra redskap fanns på beställning. Färskvaror sålde man inte  mycket för mjölk och ägg köptes av bönderna. Kanske också en djurpart om man inte höll sig med egen gris. Fisk köptes av gummor som gick på bygden med en korg på ryggen.

 

 

 

 

1912 köps Tavlebords handel av Gustav Fritz Pettersson, son till sjökapten Martin Pettersson och hustrun Anna på gården Lalleröd Övergård (Myra). Oskar Olsson från Lalleröd Nedergård följde med som biträde från Petterssons affärer i Lalleröd och Åstol till Tavlebod.

När Oskar gifter sig med biträdet Alma Blomqvist från Skärhamn 1924 tituleras han affärsföreståndare i Tavlebord. Gustav Fritz Pettersson köpte granngården i Tavlebord. Samma gård som Erik Askland, Pia Josefssons pappa, såg till att återbörda till släkten 1951.

Det krävdes affärstalang för att parera kasten i konjunkturerna. Under första världskriget varubrist och en inflation som urholkade krediterna till bokhandlande kunder. Efter kriget sjönk värdet på lagret och det krisade för fler handelsmän än John Fröberg i Finspång.

Bönderna fick sämre betalt av handlarna och satsade på andelsföreningar, först ett mejeri i Gilleby och sedan ett större i Vräland. Grisar och kreatur skeppades inte längre med ångbåten från Nösund utan levereades efter  1924 till böndernas slakteri i Uddevalla. Lantmannaföreningen körde ut  foder, konstgödsel och annat som gården behövde. Marknaden krympte för lanthandeln. Det var ont om jobb på Orust och man flyttade ut under flera decennier så kundunderlaget.. I  Nösund och Hällevikstrand ersattes de vikande sjönäringarna i viss mån med badgäster, men de föredrog havsnära lägen framför jordbruksbygden.

I stället för ångbåt kom varorna med lastbil. När Oscar Olsson köpte affären 1950 parkerade allt färre hästskjutsar utanför. Kunderna kom i stället på  traktorer och mopeder. Som i sin tur ersattes av den egna bilen, om man nu inte körde förbi för att handla i större butiker.

 

 

 

 

 

 

 

 

Oscar var son till bonden / båtbyggaren Olle Samuelsson och hans Augusta i Lalleröd Nedergård. Bilden är tagen före 1924. då flera i familjen led av TBC. Oscar i nedre raden. Överst Karl Andersson i Nötskär, kamrer hos Tegneby sparbank i Nösund.

Äldsta dottern Hilma saknas på bilden. Hon och maken Simon Olsson från Rom har flyttat till gården Bången i Lane Herrestad. Deras yngsta dotter, Signe, och  maken Uno Svedung var Ica-handlare i Uddevalla.

Olle Samuelssons dotter Anna gifte sig med Otto Allfredsson. De byggde på gården Åboland norr om Munkedal en butik som dottern Berit Nilsson drev. Med stöd av sin dagbok har hon i boken Åboland förr skildrat livet på gården och i affären. Se ett urval ur boken om affärens utveckling under 65 år.

 

 

Berit Nilssons historieskrivning är typisk också för Tavlebord och annan lanthandel. Sortimentet breddades alltmer  med färska livsmedel, med dyra investeringar som följd. Färskvaror kräver täta leveranser och då är inte små butiker längre lönsamma för grossisterna. Handlarbarnen såg slitet med butiken och satsade på andra yrken.

Oscar Olsson blir sin egen i Tavlebord 1951 och driver affären tills han dör fem år senare. De nya ägarna Stig Ingmar och Maj-Nor Jansson bygger ut lokalen till självbetjäning och håller öppet ända till 2002. De kunde då, tillsammans med Berit Nilsson i Åboland, räkna sig som Bohusläns kanske sista lanthandlare. Detta om något illustrerar tågan hos detta sega släkte.

 

Bidrottningen. Andra mosebok: … land, som han med ed har lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung. Någon liknande kan sägas om Tegneby. Gråleran i de gamla fjordbottnarna gav goda skördar för bönor och spannmål. Honung var sötningsmedlet före sockerbetan och sockerröret. Mjölk och annat animaliskt blev räddningen i socknen när havreepoken dog ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Går biodlingen mot en renässans? Kanske, om man får tro Pia Josefsson Askland på Tavlebord Honungsgård. Hon och hennes man Helge Josefsson  nöjer sig inte med att ett vittja kuporna utan vidgar affärskonceptet kring honungen.

I ladugården finns en utställning där man kan se livs levande bin fylla kakorna.

 

 

 

 

 

 

 

I kaffestugans gamla allmogemöbler får man smaka på kakor och annat gott med honung. Snart också B&B där man på frukosten kan bre honung på mackan. Vad blir nästa steg? En gårdsrestaurang med äggost, bönsoppa, saltsill och annat tidstypiskt för gamla Tegneby?

 

Succén med en mötesplats och marknadsplats i Tavlebord kan sägas sluta en historisk cirkel. Två kilometer därifrån, vid Haga (karta) nära Stigfjorden, har arkeologerna upptäckt en marknadsplats för tidiga vikingar, kanske större än i Birka. Där Tegneby kyrka ligger fanns då en en offerplats med templet Rulla på Rallehed.

Pia är kyrkligt engagerad och deltar i skapandet av pilgrimsled runt Orust, som kan bli ett lyckat led i en bygdeturism för människor som söker sitt ursprung – eller som söker sig själva.

 

Låt oss göra en sådan vandring i fantasin:  Nästgårds Tavlebord,  på gården Lebys marker, ligger en gånggrift från stenåldern. Västerut kommer man till Ramshult nära Nösund, där Norges store imperiebyggare Håkon Håkonsson lär ha byggt sitt 60 meter långa vikingaskepp, Krossuden. Vid Mollön strax utanför har man från samma 1200-tal hittat en Hansakogg.

Sjöfart och handel har här hört samman i alla tider, kanske ända till våra första invånare som slog sig ner vid Huseby klev för nio tusen år sedan. Ett hum om deras båtbyggarkonst får man på stenåldersmuseet i Ellös.

Orust historiska arv inspirerar. Aina Barnevik har skapat en stiftelse för att värna landskapets hällristningar . Dessa visar ofta paddlare i kanoter, som är typiska för början eller före vår tideräkning.  Man har hittat sådana ristningar vid Svanesund, vilket möjligen kan tolkas att man här for i väg för byteshandel.

Vid samma Svanesund lade kung Sverre, tidigare rövare och terrorist under sent 1100-tal, beslag på böndernas hästar (sid 189). De behövdes för att besegra det kyrkliga baglerfästet på Sotenäset. Han kom till makten genom att besegra stormännen, bland andra Asbjörn i skeppet Vallabussen från Tjörn, i slaget vid Fimreite 1184 (karta).

Sedan kan vandraren ta rast vi Hoga i Stala och där förtära mjöd jäst på honung vid Orusts enda runsten.  Slutligen kan Pia, specialpedagog till yrket, hålla en lektion vid Hagadösen i Stala, vars bild brukar inleda  skolans historieböcker.

 

Framtiden? Det är kvinnor som visar upp jordnära verksamheter i Tavlebords handelshus. Visst finns det en dynamik i den ekopräglade lokala produktionen. Men räcker det för att få riktig fart på bygdeutvecklingen? Lockar den trenden ungdomarna eller dras de till jobb städerna, som var fallet för många av böndernas och lanthandlarnas barn?

Handelshuset och Honungsgården är synnerligen lämpade för att utifrån skolans läroplan konkretisera den agrara och industriella revolutionen. På lärardagar och klassbesök kan man i Tavlebord låta sig inspireras av bygdens entreprenörer, från Pia till Leopold Gerle.

Förr gjorde man upp affärer om potatis och sill på Tegneby kyrkbacke. Kanske dags för något liknande på ett ”Blocket-Orust”? Eller man bokar Bed and Breakfast online för vandringar i bygden. Det mesta för sådana upplevelser är ogjort på nätet. Den lokala producenterna saknar bra virtuella marknadsplatser, vilket är en utmaning för unga IT-snillen.

En förebild finns i Stenungsund vid brofästet mot Tjörn. Snabbväxande Hogia är med 525 anställda landets största programvaruproducent. Det började med att Vid sidan av jobbet på Unifos skrev  Bert Inge Hogsved på sin hobbydator program som hustrun Åse behövde på sin bokföringsbyrå. Företaget slog igenom med kontorsadministrativa program och är världsledande inom bokning/logistik för färjor. Del i framgången har filosofin med ett Hogia uppbyggt som en svärm små företag.

Hästar och gårdar med ekostuk – plus närhet till båtbryggan – gör Orust lockande för nya tidens IT-entreprenörer, bara bredbanden fungerar. Den expanderande dataspelindustrin hämtar stoff från det forntida. Men den har inte hittat till Bohuslän ännu, alla historisk dramatik till trots.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare och konstnärer bidrar till bygdens identitet och växtkraft. Vår första historiska roman är Bergflickan från Orust, skriven av Johan Ekelund från Tjörn. Emilie Flygare Carlén hämtade som barn stoff i Morlanda. Hon gjorde med sina böcker borgerskapet sugna på landskapet, som Linné tidigare ansåg fult med sina skallote berg. Efter sista kriget lockade Taube med Morlandaöarna och Inbjudan till Bohuslän.

Idag trängs turistbussar på Skaftö i jakt på handlare Blomgren och andra på Saltön – något som vi kan tacka orustförfattaren Viveca Lärn för. När får vi se en film om 1800-talets bönder vid Hakefjorden, baserat på Ellen Mattssons Glädjestranden? Eller varför inte från samma tid visa en TV-serie om ett Handelshus i Tavlebord? Interiörerna finns redan.

Kanske snart läge för Tegneby att sno en vision som denna om Fjällbacka Retro Town?

 

Utflykter från Tavlebord

Karta vandring (vandring 7 t) , (cykel 3 t): Tavlebord-Leby-Lunden fornminne-Nösund  (ev gångväg Ramshult/Nösund)-Lalleröd–Ramshult–Haga/Stigfjorden–Hagadösen-Tavlebord.

Karta (cykel 5 t): Tavlebord – Gilleby hembygdsmuseum – Storehamn (Tråvedalen)– Huseby klev–Husebyleden (talman Olssons resa)– Stenåldersmuseet –Tuvesvik/Gullholmen – Morlanda kyrka (Olof Jakobsson) – Malö– Kungsviken – Vrångevatten – Göksäter – Tavlebord.

Vandringsleder Morlanda.