TBC-medicinen PAS århundradets mesta livräddare. Västsvensk forskarbragd som missunnades Nobelpriset

Prel. text. Under bearbetning

Jag lekte utanför sanatoriet i Svenshögen. Såg ofta patienter i samhällets affärer. Satt med dom i sjukhusets biograf. Jag slapp tack och lov lungtuberkulos. Trots smittrisken blev jag vaccinerad mot tuberkulos först då jag nio år. Det var 1948 i Svenshögens folkskola som låg tätt inpå sanatoriet. Allmän barnvaccinering mot tbc blev då vanlig tack metoder som uppfanns av professor Arvid Wallgren i Göteborg.

Det var också året som det i Göteborg utvecklade läkemedlet PAS lanserades på marknaden. Då mött av skepsis från ett antal lungläkare. Medicineringen stoppades på Svenshögens sanatorium där överläkare Forsgren drev en kritisk presskampanj.

Erik Forsgren om PAS i Läkartidningen 1950

Fast det visade sig att de lungsjuka blev effektivt botade och sanatorierna tömdes, Para-amino-salicylsyran (PAS) räknas som 1900-talets kanske främsta läkemedelsinnovation, sett till räddade liv för en enskild sjukdom. Mycket tack vare envisa läkare och kemister i Göteborg.

Männen bakom en av 1900-talets främsta forskarbragder inom medicin. Från vänster Ferrosans chefskemist Karl-Gustav Rosdahl, överläkare Gylfe Vallentin Renströmska lungsjukhuset i Göteborg (tidigare överläkare Svenshögens sanatorium), labbchef på Sahlgrenska samma stad professor Jörgen Lehmann, biokemisten/överläkaren Olle Sievers Ferrosan/Göteborgs bakteriologiska laboratorium.

Som för så många andra svenskar blev mina lungor genomlysta med en skärmbildskamera, i mitt fall 1949 på sanatoriet. Jag kan sägas vara en levande illustration på de insatser som tog knäcken på lungsoten, tidigare vår värsta folksjukdom

Tuberkulos värsta liemannan

Penicillin bet inte på lungsoten. Det gjorde däremot PAS, ett antibiotika som kemiprofessor Jörgen Lehman – labbchef på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg – forskade fram under 1940-talet. Kliniskt uppbackad av överläkare Gylfe Valentin, tidigare chef för Svenshögen sanatorium. Det var en pionjärinsats som starkt bidrog till att tuberkulosen gick att bota.

Medicineringen blev vanlig på klinikerna 1950, patienterna tillfriskande, skrevs ut i sådan takt att sanatorierna tömdes. Ett liknande antibiotika, streptomycin, hade samtidigt forskats fram i USA. Inte som en konkurrent för det var en mix av de två preparaten som tog bort biverkningarna och gjorde behandlingen effektiv. PAS är ett antibiotika på 1940-talet framforskat av Jörgen Lehmann, biokemiprofessor på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Registrerade tuberkulosfall sjönk från cirka 12 fall per 1000 invånare 1950 till cirka 5 1960. 1950 dog tre av 10 tusen svenskar av tuberkulos. Efter tjugo år var sjukdomen nära nog utrotad, i Sverige och andra under med bra sjukvård. Penicillin var 1900-talets främsta livräddare. Fast mot en enskild sjukdom, här tuberkulosen, var det PAS/streptomycin, som intar första platsen.

Jörgen Lehmann

Danske kemisten Jörgen Lehmann blev 1938 rekryterad till Sahlgrenska sjukhuset, som chef för ett laboratorium. Den tidens antibiotika botade inte tuberkulos, vilket var en utmaning. En artikel i Science väckte nyfikenheten att från salicylsyra utveckla en medel som hämmade tuberkulosbakterien. Kanske para-aminosalicylsyra (PAS), en modifierad molekyl, på samma sätt som värktabletter med acetylsalicylsyra.

Går det att syntetisera PAS? Lehmann ställde frågan i mars 1943 till Ferrosan i Malmö. Leningen tvekade för ingen hade lyckats tidigare. Kemiingenjörerna Karl Gustav Rosdahl och Olle Sievers fick ändå chansen att med blygsamma resurser testa.. Efter idoga försök kunde Ferrosan julen 1943 till Lehmann skicka 23 gram av PAS. Lehman testade på bakterieodling och smittade marsvin, med lovande indikation.

Lehmann lyckades övertala överläkare Gylfe Valentin att prova PAS för TBC-sjuka på Renströmska sjukhuset i Göteborg. I liten skala för Ferrosan att svårt att öka tillverkningen. De danska ägarna hade stoppat produktionen om inte Lehmann stått på sig. Valentins engagemang betydde mycket. Han var erfaren sanatorieläkare som före Forrsgren hade varit chef på Svenshögens sanatorium 1913-1931.

Preparatet smakade illa, några fick diarré och tömde sörjan genom fönstret. Blommorna i rabatterna på Renströmska dog påstods det. Trots problemen tillfrisknade så många att Lehmann kunde redovisa det lovande resultatet 1946.

PAS mirakelmedicin 1950, men inte i Svenshögen

Erik Forsgren

Medicinering av PAS blev vanlig 1950. Trots ett segt motstånd från ett antal sanatorieläkare. I pressen främst överläkare Erik Forsgren på Svenshögens sanatorium.

Klicka till Svenska Dagbladet 1950 12 30

Till en början fanns biverkningar med nya medicinerna. Resistenta bakterier minskade effekten av streptomycin. PSA intogs som en illasmakande sörja som oroade magen. Problemen upphörde dock med att kombinera de två preparaten.

Patienterna blev friska och kunde skrivas ut. Trots det fortsatte Forsgren kampanjen. Han dröjde med att ge patienterna PAS vilket ledde till en anmälan till Medicinalstyrelsen.

Forsgren fick till sist ge upp motståndet. Patienterna fick medicinen och ersattes med andra långtidssjuka i sängarna. 1964 då Forsgren pensionerades bytte man namn från sanatorium till Svenshögens sjukhus. För att sedan 1988 stängas för gott.

Medicinhistoria

Sven Johansson, barnkirurg på Sahlgrenskas barnsjukhus, blev fadder i kampen mot tuberkulosen. Sven med spiken kallad för att ha uppfunnit en spik som kunde laga svåra benbrott. Barnens tuberkulos var ett problem och därför rekryterade Johansson till sjukhuset läkaren Arvid Wallgren, specialiserad på barnhälsofrågor. Han drog till sig läkare med engagemang för de spädbarn som dog av tuberkulos. Vaccinet var en försvagad version av tuberkelbaccillen, döpt till BCG efter Bacillus Calmette-Guérin.

En av Wallgrens medhjälpare var bakteriologen Anders Wassén som var läkare chef för Göteborgs bakteriologisk laboratorium. Han for till Paris 1926 och fick en vaccinstam av Albert Calmette på Pasteurinstitutet. Vaccinkolonin togs till Göteborg i termosar inlindade i skinnrocken. Substansen finfördelades i en Electrolux köksassistent för att sedan skakas i en glaskolv med kulor från SKF.

Anders Wassén, uppväxt på Kuröd, Bäve Uddev alla

Ett problem med vaccinet var att det intogs i munnen och gav osäker immunitet. Arvid Wallgren testade effektivaste dosen som injicerades, till en början på spädbarn i Göteborg. Trots att spädbarnsdödligheten i staden minskade var läkarkåren skeptisk. Det dröjde till andra världskriget innan barnvaccinering blev vanlig. 1949, året då jag fick sprutan i Svenshögen, var en miljon svenskar BCG-vaccinerade. Efter några veckor fick jag för sköterskan visa sårskorpan på låret som bevis på injektionen fungerade.

I den vevan fick jag i likhet med många andra på 1940-talet mina lungor genomlysta Skärmbildskameran påminde om en bur med röntgen, men var en vanlig kamera där man trycktes mot en ljusstrålande platta. Det var på sanatoriet och inte i en kringresande buss som var det vanliga i massundersökningen. Sjukdomens allvar gjorde sig extra påmind med de lungsjuka polskorna som från koncentrationslägren kom till Svenshögens sanatorium. Många dog och några begravdes på socknens ödekyrkogård.

Jörgen Lehmanm med uppstoppade kaninen Elisabeth. Berömd från de första experimenten med blodproppshämmande preparatet. Kaninen finns på Medicinhistoriska museet i Göteborg.

Sven Johansson lyckades 1938 från Danmark locka biokrmiprofessorn Jörgen Lehmann för att bli chef på ett kliniskt-kemiskt labb på Sahlgrenska sjukhuset. Kirurgen Johansson behövde någon som kunde lösa problemet med blodproppar vid operationer. Man visste att kor dog av blödningar då de ätit möglad sötväppling i ensilage. Det är en ärtväxt vanlig vid vägkanter där de gula blommornas söta lukt kommer från ett antikoagulerande gift.

Lehmann hämtade ett lass sötväppling från Hisingen, som fick ruttna i sjukhusets källare. Mögelsvamparna sändes till Ferrosan i Malmö där en kemist 1940 syntetiserade ett antikoagulerande preparat, döpt till Dicoumarol. Som effektivt hämmar blodproppar visade det sig.

Dicoumarol utvecklades senare till blodförtunnande preparatet warfarin, i Sverige känt som waran . Som räddar livet på människor och är dödligt gift för råttor.

Danskägda Ferrosan i Malmö var känt för receptfria med järn och vitaminer. Ägarna försökte hindra företagets kemister som med småresurser syntetiserade substanser Dicoumaroloch PAS. Liknande det sätt som ledningen på Astra försökte stoppa forskningschef Ivan Östholm på lilla Hässle i Mölndal att utveckla Seloken och Losec.

Där andra misslyckats kunde kemisten Karl Gustaf Rosdahl och bakteriologen Olle Sievers på Ferrosan skapa molekylen för para-amino-salicylsyra. Siewers blev sedan överläkare på Sahlgrenska och chef för ett laboratorium som i många år tillverkade BCG-vaccin för Sverige och andra länder.

Sveriges främsta medicinska framgångssagor härleds till landets sydvästra del. Inte tack vare ett gynnande svenskt forskningsklimat utan snarare trots det. Utan att belänas med Nobelpris.


/ Av Ingemar Lindmark

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s