Året var 1620 och platsen Churchillflodens mynning ♦ i Hudson Bay.
”Påskdagen inföll 16 april. Anders Oroust och tunnbindare Jens, har varit sjuka och länge legat till sängs. De begravdes samma dag ute på tundran för vädret var milt”.
Vem var Anders Oroust? Uppenbarligen förste bohusläningen som satte foten på amerikansk mark. Och sett till vår tids geografi också den förste svensken. Allt vi vet är denna dödsnotis i Jens Munks Navigatio Septentrionalis där han redogör för misslyckandet att västerut hitta en passage till Kina och Indien.
/ Av Ingemar Lindmark ♦= klicka till karta
Bara Jens och fyra till hade så mycket ork att de kunde lyssna till predikan på långfredagen. 45 av den 65 man stora besättningen var redan döda, i kvalen efter skörbjugg. Femton till skulle duka under innan Jens och två till lyckades få loss segeljakten Lamprenen och i vådliga stormar ta sig hem till Norge.
Enhörningen och Lamprellen. (Klicka till bildens källa)
Sjövana bohusläningar låg säkert bra till för mönstring till fregatten Enhörningen och jakten Lamprenen. Den hette på svenska Lamprellen när Munk erövrade henne vid Älvsborgs fästning 1612 ♦.
Tre som dog i maj månad hade Marstrand som efternamn – Sven, Anders och Morten. Det var säkert många som efter Brännefejden 1612 lämnade södra Bohuslän, svårt sargat av svenskarnas skövling. Rolf från Marstrand blev 1630 landskapets och indirekt Sveriges förste nybyggare i Amerika.Christian Jacobsen Drakenberg påstod sig komma från Strömstadstrakten och blev matros på danska örlogsskepp.
Skageraks skärgårdar har varit yngelplats för en rad långväga äventyrare. Jens Munk växte upp i Fredrikstad ♦, möjligen på Hvaler (nära Strömstad där mamman är begravd). En mil från Fredrikstad föddes Roald Amundsen ♦, som 1903 med skutan Göa blev den förste att ta sig genom Nordvästpassagen. Vid samma tid vaskade pälsjägaren Harry Macfie från Ljungskile ♦ guld i Nelson river inte långt från Munks vinterkvarter. (Två 1800-talsexempel är Jerusalemfararen Olof Henrik Larsson från Skaftö ♦ och Niklas Hedström från Orust, som var kommendör för kannibalkungens flotta på Fiji).
Oavsett om en eller fyra bohusläningar var först på den nya kontinenten så är resan väl värd att följa. Strapatserna var omänskliga. Liken efter de tre från Marstrand kanske åts upp av isbjörnarna. Anders Orousts grav kan finnas kvar om den inte spolats bort av is och vågor.’
9 maj 1619, Köpenhamn
Holmens kyrka
Örlogsvarvets ankarsmedja har just återuppstått som Holmens kirke ♦. Gudstjänsten 9 maj 1619 är ovanlig. Kung Christian IV har tagit sig från slottet Christansborg ♦ på andra sidan kanalen och håller ett tal till en ovanlig publik: 61 sjömän som strax ska äntra skeppen som ärnar ta sig genom nordvästpassagen – om den finns.
Kungen blottar huvudet och nedkallar välsignelsen över de knäböjande sjömännen. En efter en får de avlägga en trohetsed inför expeditionschefen Jens Munk, Jan Olluffsen skipper på fregatten Enhörningen och Jens Hendrichsen med samma befattning på jakten Lamperellen.
Maj är som vackrast när sjöfolket efter ceremonin vandrar ner till fartygen som ligger rustade för avfärd i Tøjhushavnen ♦ (Några av flottans magasin finns kvar på Slotsholmen men bassängen har fyllts för att ge plats för det Kongelige Bibliotek).
Främst går fanbäraren med kungens örlogsflagga som ska hissas i Enhörningens stormast. Munks hustru Kathirine Adriansdatter och de fyra barnen har kommit ner från bostaden på Pilestræde ♦ (gränden som idag vid Illums varuhus mynnar ut på Ströget) och tar ett ömt farväl på kajen.
”Entrar sempre deus de começar Vida Boa Vida”. Så står det titeln på Munks reseberättelse, på portugisiska han lärt som piraternas fånge i Brasilien. Den fria översättningen ”Gud ser alltid till att livet är början till ett bra liv” är en träffande devis för mannen som aldrig ger upp. Han är ruinerad och utslängd från den lyckosamma valfångst han startat. I fjol ersattes han av en adlig spoling som befäl på den flotta kungen skickade iväg till Indien. Kunde han hitta den genväg som Hudson och flera andra sökt mellan Atlanten och Stilla havet skulle han få revansch – och den hett eftertraktade adelstiteln, samma som fråntogs hans far Erik innan denne burades in i Dragsholms slottstorn ♦.
Jens Munk har haft bråda dagar sedan han i mars fick kungens OK för expeditionen som skulle utforska en farled västerut till Kina. Henry Hudson hade försökt. Enda resulatat att få ge namn till Hudson River och Hudson Bay. Där i sydändan försvann Henry och hans son i skeppesbåten sedan 1611 besättningen gjort myteri och seglat hem. Kapten Thomas Button fann visserligen ingen öppning västerut när han seglade längs vikens västsida året efter. Det borde de två engelska navigatörerna ha vetat men Munk hoppades på en nordvästpassage trots allt.
Munk får betala dyrt för att städsla engelsmännen Gordon och John Watson som navigatörer, erfarna från polarvattnet och kanske också inloppet till Hudsonviken. Att på kontoret Bremerholm ♦ hitta bra sjöfolk var inte enkelt för Munk, särskilt som pesten härjade i staden. De bästa matroserna hade följt med de sex skepp som skickats till Indien 1618. Slutligen har han i rullan 61 man, förutom navigatörerna och två tyska fältskärer är alla danskar och norrmän. En är Anders Oroust från Orust. Kanske kommer Sven, Mårten och Anders Marstrand från Marstrand.
Massor av folk på kajerna. Till och med bojade straffångar ute på skansarna hurrar när roddbåtar drar ut Enhörningen och Lamprellen till öppet vatten. Ingen vind fyller seglen så avfärden dröjer. Först pingstdagen 16 maj passerar båtarna slottet Kronborg ♦ vid Helsingör. Strax efter hoppar en olycklig besättningsman över bord, ett självmord som en eller annan ser som ett järtecken.
Juni, över Atlanten
25 maj springer Lamprenen läck utanför Norges sydspets. Snickarna har beckat igen tre bulthål men glömt sätta i bultarna. Båten reparerades utanför Haugesund ♦ där tre unga besättningsmän rekryterades som erättning för de två man förlorat. 30 maj fortsatte resan förbi Shetland och Färöarna till att Grönland dök upp vid horisonten 20 juni.
Martin Frobisher
Efter mycket is och dimma siktas Amerika 8 juli. Inte i Hudsonsundet utan de seglar in i en vik mot norr i Baffinsön. För all is döps den till Isfjord i stället för det etablerade Frobisher Bay ♦. Britten Martin Frobisher var både här och längre in i Hudsonsundet 1560. Som bevis för att han varit i Kina hade han med sig hem en kidnappad eskimå.
Åter vid Hudsonsundets mynning passerar skeppen Resolution Island ♦ där en plats döps till Munkenes. Fem meters tidvattenskillnad, strömmarna och farlig skruvis gör navigationen vansklig. De lyckas ta sig västerut i Hudsonsundet och i mitten på 17 juli ankra vid Salvageöarna på Baffinöns sydkust. Platsen ligger cirka åtta mil söder om nutida inuitsamhället Kimmirut ♦.
18 juli, eskimåerna
Munk låter sig ros i land när man ser infödda på stranden. Späningen låg i luften. Henry Greene som efter myteriet ersatte Henry Hudson dödades av en eskimåpil längre in i sundet 1612. Eskimåerna gömmer sig först bakom stenar och har spjut och pilbågar i beredskap när de närmar sig Munk – fast till sin överraskning får han till deras glädje studera vapnen. Munk överlämnar knivar och andra järnvaror. En spegel tar de emot först när han visar hur den används. Särskilt nyfikna är de på en mörkhårig sjöman som de känner lite släktskap med. Man lyckades skjuta några vildrenar och platsen döptes därför till Rensund.
Augusti, vilse i Hudsonsundet
Västerut i Hudsonsundet, av Munk kallat Fretum Christian, tvingades båtarna driva med isen längs Baffinsön. Den farliga resan avbröts 1 augusti med en ankring där de jagade harar. Platsen fick därför namnet Haresund .
Enligt Munk gör navigatörerna misstaget att sedan segla rakt söderut i tron av skeppen var framme i Hudsonviken. I själva verket seglade de ner i Ungavaviken ♦ och kom tillbaka till Hudsonsundet först 20 augusti. Efter ett fyrtiotal svårforcerade mil med dimma, tidvattenströmmar och is var de framme vid Digges Islands ♦ och Hudson Bay (Munks namn: Systrarna och Novum Mare Christian). Framför sig har de ett innanhav tre gånger så stort som Östersjön.
Fregatten Enhörningen behöver bara tre dygn för att korsa Hudson Bay, 7 sptember rundar skeppet en halvö där man finner en ankarplats vid mynningen på en flod. Fast Lamprellen hade kommit på avvägar i stormen. Från taigaskogen hämtas virke till en eld. Till all lycka dyker segeljakten upp efter ett par dagar. (Munks Nova Dania hittas på Googlekartan staden Churchill vid Churchillflodens utflöde).
Var låg platsen för övervintringen? Munk avslöjar inte exakt var, antagligen för att återvända och bärga Enhörningaen. Allt talar för att det var vid floden senare kallad Churchill river. Munk skriver att platsen låg på västsidan en dansk mil från mynningen, det vill säga åtta kilometer. Man sökte skydd för drivisen i floden och is som kom utifrån med tidvattnet. Kraftig landhöjning gör att havsnivån gör att havsnivån då låg tre meter högre. Närhet till arktisk skog var viktig. En kvalificerad gissning är att Munks Nova Danica låg här i bukten längst ner till vänster.
Framme i Nova Danica
Många var sjuka, som första tecken på skörbjugg. Alle man ger sig därför ut i terrängen för att plocka lingon och kråkbär. Bra som medicin vet Munk och med den kosten tillfrisknar sjuklingarna, som nu värmer sig vid eldar på stranden .
Efter ett par dagars snöstorm upptäcker de en isbjörn kalasande på resterna av en Belugaval man fångat. (Björnarna brukar vandra här från sommarens tundravistelse till säljakten ute på isen). Björnen skjuts och kokas till en smaklig måltid.
Utsända spanare hittar ingen bra förläggning för vintern. Stränderna utgörs ofta av flacka träskmarker utsatta för vind och is. Drivisen går illa åt bordläggningen när de letar efter en mer skyddad plats uppåt floden. (Vinterlägret tycks ha legat en knapp mil från mynningen, strax väster om Churchills flygfält).
Höst på landbacken
25 september: De lyckas vid högvatten få upp skeppen någorlunda skyddat på land. De följande dagarna ägnas åt att bygga vallar runtom med timmer och lera. Isen tränger på och Enhörningen springer läck. Man tvingas flytta båten och börja om.
Oktober Alla logeras på Enhörningen där de får vinterkläder.Kanonerna stuvas i kölsvinet för att få mer plats på däck. Där kan ett tjugotal man värma sig runt varje brasa. Gods lagras på land och så småningom byggs två hytter med eldstäder. Munk tar med sig gåvor när han rekognoserar uppåt floden, men enda spåren efter infödda är sommarboplatser och gravar. Besättningen uppmuntras med vin och öl. Livet är rätt drägligt om det inte vore för drivisen. De tvingas staga upp skeppen och bättra på vallarna.
Män bär hem vilt och begraver en död. En isbjörn? skjuts “ovanför” skeppet
Hård frost så floden fryser till i slutet på oktober. Männen gillrar fällor och skjuter rävar, harar, ripor och fåglar. Riporna smakar bra till det spanska vinet och den upptinade ölen på Mårtens dag 10 november. Till och med en svart eskimåhund som råkar passera får en kula.
Tidvattnet får isen från floderna att torna upp sig tiotals meter. Men vädret är för det mesta drägligt. Fast frosten vid Luciatid gör att fältskären på Lamprenen, David Velske, inte kan begravas genast.
Männen skjuter en mängd harar och ripor lagom till julfesten. Frosten slår till så starkölet måste tinas upp innan det utminuteras på julafton. Julefriden står sig trots ruset från vinet. Efter juldagens högmässa får prästen gåvor, mest vita rävskinn så att han kan sy sig en rock. Alla är vid god hälsa och kan roa sig med jullekar.
Nya året med dödens almanacka
- Nyårsdagen: nordanvinden med en obarmhärtig frost. Som tröst får besättningen vin som extra tilldelning. Trängseln och dålig hygien för med sig dysenteri. Många ligger i kojerna kraftlösa av skörbjugg. Förste sjömannen dör 8 januar.i
- 21 januari är tretton sjuka, bland dem prästen Rasmus Jensen och fältskär Casper Caspersen. De som kan får ge sig ut för att huga ved och snara ripor. Prästen håller från sjukbädden en mässa över döde navigatören Brock. Begravningssaluten går illa för frosten få kanonen att explodera och slå av benen på en sjöman.’
- 20 februari: Tjugo man är döda när Rasmus Jensen avlider. Det blir svårare att hämta ved och laga mat under köldknäpparna. Vid bättre väder fångas ripor som kokas till buljong för de som är tandlösa av skörbjuggen kan inte tugga köttet. Fler dör under mars men få är så friska att de orkar gräva gravar.
- 25 mars. Skepparen Jan Olofsson dör. Snön har smält så mycket att Munk kan plocka fjolårets lingon. C-vitamin kännet man inte till men han vet ändå att bär kan lindra skörbjuggen. Han letar efter lämplig medicin i apotekslådan men förstår inte användningen för båda fältskärarna är döda.
- 1 april. Jens brorson Erik Munk dör. Frosten slår till igen och inga sysslor utförs för alla ligger sjuka. Fler dör men begravningen får väna.
- Påsken mitten av april. Jens munk badar i en vintunna där han hällt fältskärens örter i det varma vattnet. De som orkar får sedan tvaga sig i tunnan en efter en. Bara Munk och tre till mäktar delta i långfredagsmässa i kabyssen. På påskdagen dör Anders Oroust och tunnbindare Jens. (Orust skrevs som Oroust fram till 1800-talet).
- April/maj. Mildvädret får sjuklingarna att ta sig ut i solen på däck, fast några svimmar av utmattning.Vildgässen dyker upp. De man fångar kokas till buljong, uppskattat av de tandlösa inte får i sig saltköttet. Anders Marstrand och båtsmansdrängen Morten Marstrand dör efter lång tids sängliggande. Munk skriver inte om de kom från Marstrand, men det är troligt.
- 12 maj. Timmermannen Jens Jörgensen och Sven Marstrand dör. De nio som ännu lever är så förtvinade i musklerna att de knappt orkar gräva ner liken. Fartygschefen Jens Hendichsen och de andra som sedan dör får ligga kvar i kojerna.
- Pingsten 4 juni. Bara Jens Munk och två till lever, sjuka och kraftlösa. Huden har svartnat och benen bär inte. Smärtan skär som knivar i kroppen. Magarna är tomma. Visserligen finns mycket fågel, men lyckas man skjuta någon så kan de tandlösa inte få i sig köttet. De lyckas inte ens krypa till vinförrådet. Liklukten sticker i näsan. Köksdrängen ligger död i Munks säng och tre lik syns nere i lastrummet. Munk är ensam i för de två andra är på land och orkar inte ta sig ombord. Jens Munk väntar på döden och skriver ett testamente.
- 8 juni. Munk tål inte längre likstanken utan släpar sig ut på däck där han sover inbyltad i kläder från de döda. I gryningen ser han sina två kamrater nere på stranden – vid liv, inte döda som han trodde. De hjälper honom i land där de värmer sig vid en eld intill en buske. De kryper runt och äter gröna skott och rötter. Isen driver iväg så att de vid ebb kan sätta ut nät där de får sex laxöringar. De kokar på fisken och nyskjuten fågel en drickbar soppa som ger sakta nya krafter. Från Lamprellen hämtar de vin, som de inte druckit på länge. Men inne i båten dör segelmakaren så nu är de bara tre.
- Juni, efter midsommar. Trots att Lamprenen står uppe på land lyckas de tre männen få ner segeljakten i sjön. Seglen repareras och förnödenheter stuvas över från Enhörningen. Ruttnade lik dras över bord.
- Söndagen 16 juli är det högsommar. Myggen är en plåga på myrarna där hjortronen går i kart. Äntligen kan de tre männen sätta segel. Innan har de borrat hål för att dränera vatten ur Enhörningen. Tanken är nog att komma tillbaks och hämta skeppet. Det kan förklara var för inte Munk anger namnen på sina två kamrater och inte heller exakta positionen för övervintringen.
Hemresan
De driver med isen som i en storm tornar upp sig som berg. Ibland hakar de i ett isberg för att bromsa avdriften. Rodret går sönder. Skeppsbåten sliter sig men hittas efter några dagar. Skeppshunden satte efter en isbjörn och försvann. Det tar en månad för Lamprellen att ta sig över Hudson Bay, sista sträckan med hård frost. De får slita hårt i stormarna för att ta ner och hissa seglen.
Jens Munks resa. Karta ritad 1704
Det tar en månad för Lamprellen att ta sig över Hudson Bay, sista sträckan med hård frost. I mitten på augusti siktas Diggesöarna ♦ (Munks namn: Systrarna) i öppningen till Hudsonsundet (Fretum Christian). Trots dimma och is forcerar de sundet på knappt en vecka och de far ut på Fretum Davis mot Grönland. Atlanten bjuder på stormar, dimma och regn. De måste pumpa läns, riggen skadas och ett segel rämnar. Uttröttade seglar de söder om Shetland ♦ den 13 september. Den hårda vinden omöjliggör hjälpen från ett annat skepp, som de ber om. Dagen efter ser de Orkney ♦ och efter ytterligare en dag seglar de in i en fjord norr om Bergen. Angöringen blir svår med bara ett halvt ankare. Ett bonde som ror förbi tvingas under bösshot att dra trossar mot land. Framme efter två månaders resa, eller snarare efter en månads riktig segling.
25 september seglar Lamprenen in i Bergens hamn ♦. Munk hämtar medicin hos en läkare, Men sedan blir inte mottagandet vad han tänkt sig. Länsherren fänglsar honom i tre månader. Orsaken är oklar. Kanske för det skickliga att ha förstört skepp och manskap. Eller för en av Munks sjömän (På Lamprenen eller tidigare) dräpt en person och sedan rymt. Kristian IV ingriper så att Munk kan återvända till Köpenhamn strax före jul – för att upptäcka att hustru Catherine Adriansdatter skaffat en annan man. Efter skilsmässan gifter Munk om sig. Han är skröplig så nya resan till Canada dröjer och sedan inhiberas när Kristian IV dras in i trettioåriga kriget 1625. Där verkar Munk som amiral i strider utanför tyska kusten där hans skepp Lamprenen går förlorat. Han deltar med vacklande hälsa också i kampanjer i Östersjön och dör nära Stralsund ♦ 1628.
Indianer hittar användbara föremål i Enhörningen och förråden i husen. Fast ett antal flyger i luften då de råkar sätta eld på krutet.
Dagboken omvandlar Munk 1624 till en reseberättelse Navigatio Septentrionalis som kan studeras på Det Kongelige Bibliotek på Slotsholmen i Köpenhamn – samma plats där Munk rustade sina två skepp.
Källtips:
- Den Danske Ishavsfarer Jens Munk. Johannes Knudsen. På danska.
- DANISH ARCTIC EXPEDITIONS, 1605 TO l620. BOOK II.— EXPEDITION OF CAPTAIN JENS MUNK, 1619-1620. På engelska
- Jens Munks navigatio septentrionalis med indledning, noter og kort. På danska.
Magasin Hällungen 